Helsingforsborna upplever miljöfrågor som viktiga, och verkar i huvudsak ha en positiv inställning till dem. Det är ingenting nytt – attityderna var mycket positiva redan vid de två föregående miljöattitydsonderingarna. Men det finns skillnader – i synnerhet är kvinnorna klart välvilligare inställda än männen till miljöfrågor.

Men sambandet mellan att vara välvilligt inställd till miljöfrågor och att bete sig miljömedvetet är inte entydigt. Detta märktes t.ex. på att bilägande och resande med flyg korrelerade direkt med inkomst, men inte nämnvärt med miljöattityder. Samma gällde skyddande av Östersjön: på attitydplanet var man beredd att stöda åtgärder som förbättrar havets tillstånd, men i praktiken var man inte alltid beredd att rätta sitt miljöbeteende därefter.

Samtidigt har ändå stödet för införande av trängselskatt ökat klart sedan föregående enkät, och anhängarna är nu lika många som motståndarna. Motståndarnas andel har minskat från 53 procent år 2005 till 42 procent. Två tredjedelar av helsingforsborna tyckte att kollektivtrafiken och cyklings- och gångmöjligheterna borde utvecklas även om det skedde på bilismens bekostnad.

85 procent av helsingforsborna trodde på att klimatet förändras och 76 procent bekymrade sig för det. Nästan två tredjedelar var redo att pruta på den egna materiella standarden om det krävdes för att mota klimatförändringen. Ändå upplevde bara 29 procent att stadens egen miljöpolitik var ansvarstagande.

Helsingforsbornas egna gärningar för att stävja klimatförändringen handlade enligt enkätrönen mest om att undvika att slänga mat (95 %), konsumera med eftertanke (83 %) och helst hållbara produkter (94 %), skaffa energisparlampor (80 %) och tänka på miljön på sommarstugan (80 %). Däremot var det inte så vanligt att väcka initiativ i energifrågor hos det egna husbolaget (21 %), köpa grön el (22 %), betala flygutsläppsavgift (24 %) eller välja butik även utgående från dess miljöbeteende (25 %).

En nyligen fullbordad undersökning presenterar nu för femte gången helsingforsbornas miljöattityder. Först sonderade Statistikcentralen även helsingforsbornas inställning vid enkäter åren 1990 och 1995. Sedermera har Helsingfors stad i egen regi undersökt invånarnas miljöattityder tre gånger, nämligen åren 2000, 2005 och 2011, på Helsingfors stads faktacentrals resp. miljöcentrals samfällda försorg.

Enkäten 2011 tog i synnerhet fasta på det man i stadens strategi betraktar som viktigt: trafik, miljöförändring och skydd av Östersjön.

Källa: Lähde: Tyyne Hakkarainen & Jenni Koskinen: Helsinkiläisten ympäristöasenteet ja ympäristökäyttäytyminen vuonna 2011. Helsingin kaupungin tietokeskus, Tutkimuksia 2011:3 (pdf)

Sammanlagt 45 förslag på pristagare kom in inom utsatt tid. Bland förslagen valde biträdande stadsdirektören för Helsingfors stads byggnads- och miljöväsendet, Pekka Sauri, Dodo rf:s stadsodlingsverksamhet som vinnare.

Sauri motiverade sitt val bland annat med att Dodo rf har varit föregångare i Finland inom främjande av stadsodling och väckt debatt om bättre utnyttjande av stadsrummet. Organisationen har visat att stadsodling kan vara en del av en ändring av matproduktionen i riktning mot en mer decentraliserad produktion med lägre kolutsläpp.  

Dodo är en finländsk miljöorganisation som grundades år 1995 och som studerar problemen ur samhällets perspektiv. Dodo inledde stadsodlingsverksamheten våren 2009, inspirerad av föreningens temaår ”Städer och mat”.  

Mat som odlas i städer utgör en betydande del av den globala matproduktionen. Dodos stadsodlingsgrupp utforskar möjligheterna till matproduktion i Helsingfors och uppmuntrar stadsborna att själva odla en del av sin mat. Tanken bakom stadsodling är att producera grönsaker lokalt och ekologiskt. Då är matens kolavtryck betydligt mindre än om maten skulle produceras i växthus eller transporteras över längre avstånd.

Inom stadsodlingen föredrar man odling i lådor, vilket ger ett rent växtunderlag och inga miljögifter från marken samlas i växterna. Prov som tagits på Dodos stadsodlingar har undersökts i MetropoliLab. I undersökningarna hittades inga tecken på tungmetaller, PAH-föreningar eller kolibakterier.

Stadsodlarna har varit verksamma tre år bl.a. i Mellersta Böle och i Fiskehamnen. Med hjälp av lådtalkon har de dessutom understött bostadsaktiebolag med att anlägga odlingslådor på gårdsplaner.

Tävlingens webbplats:
http://www.hel.fi/ymparistopalkinto

Helsingfors stads miljöpris är ett erkännande för ett värdefullt arbete för vår gemensamma omgivning och vår välfärd. Tävlingen har ett nytt tema varje år. Priset har delats ut sedan år 2008. Priset kan tilldelas ett företag, en organisation, en privatperson, ett ämbetsverk eller en inrättning, en skola, ett daghem eller någon annan liknande organisation.
 

Vill din organisation göra Östersjöarbete, men vet inte var ni ska börja? Östersjöutmaningen erbjuder till fritt förfogande en åtgärdsbank, som ger konkreta idéer om hur man kan minska belastningen eller till exempel öka medvetenheten om Östersjön.

Det är dags att övergå från ord till handling. Det är alltför ofta slutsatsen man drar, när man följer med utvecklingen av Östersjöns tillstånd och väntar på när flottarna av blågrönalger anländer. Skyddsarbetet för Östersjön är långsiktigt och resultaten syns inte genast. Många personer och organisationer gör emellertid värdefullt arbete för en bättre framtid för Östersjön, men dessa åtgärder syns inte nödvändigtvis för den breda allmänheten.

Östersjöutmaningen öppnade 7.7.2011 ett nytt verktyg på sin hemsida www.itamerihaaste.net/toimenpiteet, där Östersjöutmaningens kumpaner på ett lättfattligt sätt presenterar sina frivilliga vattenskyddsåtgärder. Östersjöåtgärdsbanken ger synlighet åt det viktiga arbetet dessa aktörer gör, ökar förtroendet för en gemensam strävan efter positiva resultat och motiverar andra till motsvarande lösningar.

Exempel på åtgärder i Östersjöåtgärdsbanken:
• Östersjöfototävling
• Östersjökurser för skolelever
• Förnya metoder att rena avloppsvatten
• Införskaffa tömningsanläggning av septiktankar

För stunden finns ca 20 konkreta exempel och idéer till låns. Antalet ökar hela tiden. Sidorna är än så länge enbart på finska, men till hösten öppnas också svensk- och engelskspråkiga versioner med åtgärder även från våra internationella kumpaner. Det är fritt fram att utnyttja alla idéer till förmån för Östersjön!

Östersjöutmaningen offentliggjordes år 2007 på initiativ av stadsdirektörerna i Helsingfors och Åbo. Dess
kärna formas av frivilliga åtgärder för att skydda Östersjön på lokalnivå. Över 170 organisationer är med i
Östersjöutmaningen i Finland och andra länder runt Östersjön. 

Förordningen om hushållsvatten ger för 23 av de undersökta parametrarna ett krav på ett hygieniskt gränsvärde och för 15 rekommendation för ett hygieniskt gränsvärde. Analysresultaten för alla dessa parametrar understeg klart de krävda och rekommenderade gränsvärdena, vare sig råvattnet kom från Päijänne eller Vanda å. Till dessa hörde bl.a. alla undersökta metaller och anjoner. Ändå konstaterades avvikelser från rekommendationerna i förordningen beträffande renat hushållsvatten både från Vanda å och Päijänne när det gällde smak och lukt, i det senare i mindre omfattning.  

Av organiska skadliga föreningar upptäcktes tre med mycket låga halter. De härstammade från reningsprocessen. De övriga 53 parametrarna upptäcktes inte alls i omfattande halter. Till dem hörde alla undersökta bekämpningsmedel, polyaromatiska kolväten, kloreten, klorfenol och cyanid.

I renat hushållsvatten från Vanda å kunde man märka påverkan av ytvattenavrinningar och effektiviserade reningsprocesser i form av något större halter av nitrat, nitrit, ammonium, klorid och sulfat samt arsin, bromat, mangan och natrium. Å andra sidan märktes påverkan av bergtunneln i Päijänne i form av något större halter av järn och radon jämfört med hushållsvattnet tillverkat från vattnet i Vanda å. Alla halter var ändå lägre än de krävda och rekommenderade värdena och skillnaderna har ingen märkbar betydelse för konsumenten.

Vattenkvaliteten konstaterades i den här undersökningen vara bra, vilket i allmänhet är fallet med kvaliteten på det vatten som levererats från de största vattenreningsverken i vårt land. Även från den problematiska Vanda ån kunde man rena vatten av bra kvalitet eftersom båda vattenreningsverken i Helsingfors är utrustade med exceptionellt mångsidiga reningsmetoder som förutom traditionell kemisk sedimentering och filtrering också omfattar behandling med UV, ozon och aktivt kol. Undantaget från det som nämnts ovan är särskilt smaken och lukten hos det renade hushållsvatten som tagits ur Vanda å. Å andra sidan ska man lägga märke till att den sensoriska bedömningen i laboratoriet genomfördes av utbildade bedömare som är kapabla att upptäcka även de minsta förändringarna.

På tisdag 29.3. presenteras en helt ny slags utställning i Esbo, Helsingfors och Hyvinge. Utställningen riktar sig till unga och vuxna och ger besökaren en chans att stiga in i en fiktiv stad vid Östersjön, en stad i en tid som inte längre förlitar sig på olja. Utställningen lånas också ut, kostnadsfritt.

På utställningen kan besökaren leva in sig i en gammal dealers dystra liv, göra en giftig tidsresa eller fundera över bostadslån tillsammans med Kalle och Laura. Den bjuder på spänning och romantik, aha-upplevelser om en hållbar livsstil och information om en grön stadsplanering.

En helhet som består av stora bilder och korta berättelser utmanar alla att tänka kritiskt på de val de gör i sin vardag. Hur påverkar valen naturen i Östersjöns tillrinningsområde?

”Utställningen inspirerar oss till att tänka på och försöka lösa de eländigaste problemen i vår tid. Precis som vi gör med en god bok kan vi analysera utställningens berättelser ur vår egen synvinkel”, konstaterar miljöpedagogen Matti Ovaska från Hyria Koulutus.

Utställningen skapades tillsammans med experter

Utställningen har kommit till som en del av projektet Communicating the Baltic – COBWEB, i samarbete med miljöexperter och miljöfostrare. Manuset författades av miljöjournalisten och -författaren Marjo Soulanto. Bakom bilderna finns konstpedagogen Mari von Boehm. För den visuella helheten ansvarar grafikern, utställningsplaneraren Vappu Ormio.

Utställningen Samtidigt annanstans ställs ut i:
• Naturens hus Villa Elfvik i Esbo 30.3–25.4.2011. Naturens hus Villa Elfvik är öppet må-fr kl. 9–15 och lö–sö kl. 10–16. Fritt inträde.
• Stora Räntans Naturcentrum, Helsingfors 3.5.–30.9.2011. Öppet ti-fr kl.10–17, lö-sö kl. 12–16. Fritt inträde.

Under våren och sommaren visas utställningen på olika håll i Finland, bland annat i Helsingfors, Hyvinge och Kotka.

Communicating the baltic (cobweb)

Projektet finansieras delvis med stöd från EU-programmet Interreg IVA Baltic 2007–2103. Målet är att främja miljökunskap och en hållbar livsstil i området runt mellersta Östersjön. Projektet leds av Hyria Koulutus och bland de finländska deltagarna finns också experter från Stora Räntans naturcentrum (Helsingfors stad), Naturens hus Villa Elfvik (Esbo stad) och Huvudstadsregionens återvinningscentral.

Filmer och fördjupande material

Till helheten hör förutom utställningen också korta videofilmer och annat fördjupande material, inklusive berättelser, informationssidor och uppgifter. Materialet finns på finska och engelska.

www.hyria.fi/samaanaikaantoisaalla
www.hyria.fi/meanwhileelsewhere

Bilder för media

http://www.flickr.com/photos/city_of_espoo/
http://www.hyria.fi/cobweb/environmental
_education_programs/exhibition
 (OBS! Bilderna finns längst ner på sidan.)
 

Till undersökningen valdes 16 bagerier, 18 snabbmatsrestauranger samt 17 matrestauranger som har över 50 kundplatser. Från varje företag togs ett prov på friteringsfett. Av de undersökta 51 friteringsfettproverna var 84 % vegetabiliska oljor och 16 % fasta växtfetter. I restaurangerna användes enbart vegetabiliska fetter. Dessa vegetabiliska fetter var främst ryps- och rapsolja.

I bagerierna varierade kvaliteten på friteringsfett mycket. I snabbmatsrestauranger användes huvudsakligen friteringsfetter av finländskt (44 %) och svenskt (44 %) ursprung. I matrestauranger användes friteringsfett av finländskt (35 %) och holländskt (35 %) ursprung.

Munkar och köttpiroger var de vanligaste friterade produkterna i bagerier, och i restauranger var det pommes frites, potatisklyftor och nuggets.

71 % av friteringsfetterna klassades vara av god kvalitet och 29 % dåliga. Största delen av bagerierna 88 % använde friteringsfett vars kvalitet var bra; resultaten är av samma storleksordning som resultaten från år 1997. Likaså använde matrestaurangerna huvudsakligen (76 %) fett av god kvalitet, även om resultaten hade försämrats med 16 % enheter från 1997 års resultat.

Utvecklingen av friteringsfettets kvalitet i snabbmatrestauranger är oroande. Av dessa friteringsfetter var endast 50 % av god kvalitet. I snabbmatsrestauranger hade friteringsfettets kvalitet försämrats med ca 50 % jämfört med resultaten från åren 1994–1995, då 98 % av fetterna var av god kvalitet. De visade sig nu vara nästan lika dåliga som år 1993, då endast 59 % av proverna var av god kvalitet.

Av de friteringsfetter som konstaterades vara dåliga (15 st.), togs det förnyade prover. Av dessa var 40 % dugliga. Av de restauranger som konstaterades ha använt friteringsfett av dålig kvalitet, bad man en redogörelse om vad som kunde vara orsaken till att kvaliteten på fettet var dålig. Från dessa restauranger kommer det att tas nya prover i början av år 2011.

Orsaken till att frityrfettets kvalitet är sämre kan bero på att fettet inte byts ut till helt nytt tillräckligt ofta, utan man tillsätter bara mera fett bland det gamla. Egenkontrollen av friteringsfettet verkar inte fungera tillräckligt bra.

I samband med att friteringsfettets kvalitet försämras uppstår det föreningar som är farliga för hälsan. På basen av resultaten verkar det som om mat- och snabbmatsrestaurangerna i Helsingfors borde noggrannare undersöka friteringsfettets kvalitet i sin egenkontroll. I egenkontrollplanen borde det finnas råd för användningen och provtagningen av friteringsfettet. Tillsynsmyndigheterna har orsak att granska hur företagens egenkontroll fungerar i praktiken.

I detta nu saknas det i Finland helhetsinformation över friteringsfettets kvalitet i restauranger och bagerier. Den senaste riksomfattande utredningen är från år 1992. Livsmedelssäkerhetsverket, Evira kunde i snar framtid planera en riksomfattande undersökning över friteringsfettets kvalitet.

Källa: Kvaliteten av friteringsfett som används i bagerier och restauranger i Helsingfors. Helsingfors stads miljöcentrals publikationer 14/2010. (pdf 488 kB, på finska)

Miljöcentralens rådgivning svarar på frågor gällande bl. a. bostadshygien, skadeinsekter, livsmedel och simvattnens kvalität. Vi tar gärna emot  info om du upptäcker något avvikande  beträffande  naturen.

Besökstiden är fortfarande må - fr  kl. 8.15-16 (Helsingegatan 24).

Huvudstadsregionens kommuner förverkligade i februari-maj 2010 ett gemensamt tillsynsprojekt, vars avsikt var att med hjälp av provtagningar och kontroller utreda kvaliteten hos färsk fisk, samt att utreda vilka faktorer som inverkar på fiskens kvalitet i detailjhandeln och i anläggningar. Samtidigt utreddes hur lagstiftningens fordringar efterföljs i samband med tillredning, försäljning och märkning av fiskeriprodukter. I projektet deltog Helsingfors stads miljöcentral, Esbo regionens miljö- och hälsoskydd, Vanda stads miljöcentral och Mellersta Nylands miljöcentral.

Totalt kontrollerades 104 försäljningsställen i detaljhandeln som säljer färsk fisk. Av dem var 95 butiker, 6 hallstånd och 3 torgförsäljningsstånd. Hall- och torgförsäljningsstånden fanns i Helsingfors. Av huvudstadsregionens fiskanläggningar och fiskpartiaffärer granskades sammanlagt 10.

Från detaljförsäljning togs sammalagt 177 prov, så att 168 togs från butiker och från hallar och torg togs sammalagt 9 prov. Av de prover som togs i butiker var 56 % av god mikrobiologisk kvalitet, 18 % var nöjaktiga och 26 % var dåliga. Fiskprovernas temperatur var i medeltal +2,2 °C och en sjättedel av proverna hade högre temperatur än det lagstadgade +3 ºC. Av de inhemska fiskarna var ungefär en tredjedel av mikrobiologiskt dålig kvalitet, av de norska en femtedel och av de estniska litet mer än hälften. Förhållandevis mest dåliga resultat fanns bland abborr-, gädd- och gösproverna. Det är svårt att dra några slutsatser angående fiskens kvalitet i torg och hallförsäljning för att antalet fiskprover som togs var mycket litet.

Från anläggningar och partiaffärer togs sammanlagt 54 fiskprover. Försäljningtiden för fiskarna varierade mellan 6–11 dagar. Provernas analyser påbörjades i regel på produktens sista förbrukningsdag. Av dessa prover hade 22 % mikrobiologiskt god kvalitet, 22 % nöjaktig och 56 % dålig. Av proverna av inhemsk fisk hade litet över hälften dålig mikrobiologiskt kvaliltet, av de norska 42 % och alla fem prover av estnisk fisk hade dålig kvalitet. Fiskar av dålig kvalitet fanns bland många olika fiskslag, såsom strömming (87 %), sik (50 %) och lax (36 %).

Enligt kontrollresultaten fann man i butikerna knappt något att anmärka på angående försäljningsapparaturens och förvaringsplatsernas temperaturer. I ca hälften av butikerna hade man uppmätt fiskarnas temperaturer stickprovsmässigt en gång i veckan.

Fångstdagen för vilt levande fisk och upptagningsdagen för odlad fisk hade angivits i de flesta butiker (83%). Ungefär hälften av butikerna kunde inte i alla fall uppvisa ett dokument eller förpackningspåskrifter från vilka det skulle ha framgått fiskens sista förbrukningsdag.

I anläggningar och partiaffärer hade fiskarnas kontroller vid ankomsten samt temperaturmätningarna gjorts i huvudsak väl, men det fanns ofta brister i dokumenteringen av uppgifterna om upptagnings- och fångstdatum. Alla ställen som granskades mottog också orensad fisk. 78 % av företagen sände orensad fisk vidare dagen efter ankomsten eller senare.

Resultaten tyder på att man i anläggningar ofta ger fiskprodukterna alltför långa försäljningstider, samt att fiskhanteringens hygien i detta nu är inte tillräckligt bra för att man skall kunna ge såhär långa försäljningstider åt produkterna. Försäljningstiden för fisk bör grunda sig på hållbarhetsanalyser. Dessutom uppbevaras fisken ofta orensad i flera dygn. Försäljningstiden för orensad fisk borde förkortas.

På basen av resultaten borde butikerna fästa särskild vikt vid att dagligen kontrollera fisken sensoriskt och kontrollera temperaturerna regelbundet med hjälp av stickprovsmätningar. I detaljhandeln borde man spara skriftliga uppgifter om fiskpartiets sista förbrukningsdag (t.ex. förpackningspåskrifter), samt andra uppgifter gällande fiskpartiet.

Publikation 13/2010 (på finska) (pdf 1 650 kB)

Produkterna som såldes i betjäningsförsäljning undersöktes på provtagningsdagen och förpackade produkter den sista förbrukningsdagen. Om detta datum inföll under ett veckoslut analyserades proverna på fredagen.

Av det malda köttet hade 72 prov (38 %) malts i butiken och 116 prov (62 %) i industrianläggningar. Allt malet fjäderfäkött var industriellt tillverkat och förpackat.

Av köttet hade 14 prov (23 %) marinerats i butiken och 46 prov (77 %) i industrianläggningar. Av det marinerade köttet hade 42 prov förpackats i en industrianläggning, 7 i butiken och 11 prover såldes i betjäningsförsäljning.

Det malda köttet som såldes i Helsingfors visade sig vara av en sämre hygienisk kvalitet än vad som konstaterades i en motsvarande, mindre undersökning, år 2002. Utifrån den hygieniska kvaliteten klassificerades 68 % av proverna av malet kött vara av god kvalitet, 21 % av nöjaktig och 11 % av dålig kvalitet. Av de 120 proverna av malet kött som undersöktes år 2002 var 75 % av god kvalitet, 22 % av nöjaktig och endast 3 % av dålig kvalitet.

De dåliga eller nöjaktiga provresultaten berodde nästan undantagslöst på att den totala bakterieräkningen var hög. Bakterier av släktet Salmonella eller
Staphylococcus aureus -bakterier hittades inte i något av de undersökta proven av malet kött. Av alla undersökta prov av malet kött (188) konstaterades 3 % vara av nöjaktig hygienisk kvalitet och 2 % av dålig hygienisk kvalitet på grund av förekomsten av E.coli -bakterier, som har sitt ursprung i avföring. I två prov av malet kött som konstaterades vara dåliga hittades E.coli O157 (EHEC) -bakterier som orsakar tarminfektioner. EHEC kan orsaka insjuknande speciellt om köttet äts rått.

Då man granskar kvaliteten på samtliga prov av malet kött som togs 2007 och 2009, avviker kvaliteten inte märkbart på malet kött som tillverkats industriellt eller i butiken. Av det industriellt tillverkade malna köttet (n=116) var 70 % av god kvalitet, medan 65 % av det malna köttet som tillverkats i butiken (n=72) var av god kvalitet. Av det industriellt tillverkade malna köttet var dock 15 % av proven av dålig kvalitet, medan endast 3 % av det malna köttet som tillverkats i butiken var av dålig kvalitet. Att det industriellt tillverkade malna köttets kvalitet konstaterades vara av sämre kvalitet än det butiksmalna kan bero på att köttet gavs alltför långa försäljningstider eller på att kylkedjan hade avbrutits någonstans under leveranskedjan.

I det butikstillverkade malna köttet fanns ingen märkbar skillnad i kvaliteten mellan proven från år 2007 och från år 2009. Kvaliteten på det industriellt malna köttet var klart sämre år 2007 än år 2009, vilket kan bero på provtagningstidpunkten. År 2007 togs proven på sommaren och år 2009 på vintern. På sommaren är det mer krävande att kontinuerligt upprätthålla kylkedjan i dess olika skeden. År 2007 var cirka 20 % av proven av det industriellt tillverkade malna köttet (n=66) av dålig mikrobiologisk kvalitet, medan det år 2009 hittades endast 10 % (n=50) dåliga prov.
Blandfärsen visade sig hålla något bättre kvalitet än nötfärsen beträffande alla prov. Av alla undersökta blandfärsprov (n=86) visade sig 72 % vara av god kvalitet, 20 % av nöjaktig och 8 % av dålig kvalitet. På motsvarande sätt var 65 % av de undersökta nötfärsproven (n=102) av god kvalitet, 22 % av nöjaktig och 13 % av dålig kvalitet.

Fetthalten undersöktes i 171 prov av malet kött. Fetthalten i förpackat malet kött avvek från den angivna halten sammanlagt i 13 prov. År 2007 varierade fetthalten från 1,4 till 23,9 och år 2009 från 1,4 till 25,5. Inga betydande förändringar har skett i fetthalten i malet kött jämfört med utredningen från år 2002.

I proven av malet fjäderfäkött var 69 % av proven av god kvalitet och 31 % av nöjaktig kvalitet. Inga prov konstaterades ha dålig kvalitet. Det hittades inga bakterier av släktet Salmonella eller Campylobacter jejuni/coli -bakterier i något av de undersökta proven av malet fjäderfäkött.

Utifrån den hygieniska kvaliteten klassificerades 75 % av proven av marinerat kött vara av god kvalitet, 13 % av nöjaktig och 12 % av dålig kvalitet. Tillverkningsorten hade ingen inverkan på den hygieniska kvaliteten på marinerat kött. Av kött som marinerats i butiken hade 85 % god eller nöjaktig kvalitet och motsvarande siffra för det industriellt marinerade köttet var 89 %. Det hittades inte bakterier av släktet Salmonella, Bacillus cereus - eller Staphylococcus aureus -bakterier i något av de undersökta proven av marinerat kött. Tre prov var av dålig kvalitet på grund av förekomsten av Yersinia enterocolitica -bakterier.

År 2007 fick temperaturen i köttförsäljningsdisken vara högst 7 grader. Temperaturerna i försäljningsdisken för oförpackat malet kött överskred den tillåtna temperaturen på 7 grader i 4 % av fallen, för förpackat malet kött i 3 % av fallen. Enligt jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygienen i vissa livsmedelslokaler (28/2009) som trädde i kraft 2009 får temperaturen i försäljningsdisken för malet kött vara högst 4 grader, för övrigt kött högst 6 grader. År 2009 överskred temperaturerna i försäljningsdisken för oförpackat malet kött den tillåtna temperaturen på 4 grader i 29 % av fallen, för förpackat malet kött i 25 % av fallen. Lagstiftningens strängare temperaturkrav realiserades därmed ännu inte i en stor del av butikerna.

Helsingfors stadsstyrelse godkände 31.5.2010 stadens luftvårdsarbetsgrupps förslag om att främja lågemissionsfordon. Staden har därmed fastställt kriterierna för lågemissionsfordon och man vill bl.a. med parkeringsförmåner sporra stadsborna att skaffa och använda dem.

Målet är också att införa ett system som gäller parkeringsförmåner från och med början av år 2011. Helsingfors har även vädjat till staten om att anskaffningen av lågemissionsfordon ska underlättas genom skatteförmåner.

Stadsstyrelsen godkände på samma gång även inrättandet av en miljözon för Helsingfors interna och regionala busstrafik samt för avfallstransporterna som HRM har konkurrensutsatt.

Även Helsingfors stads ämbetsverk och inrättningar deltar i klimatarbetet genom att från och med sommaren 2010 endast införskaffa lågemissionsfordon. Också vid beställning av taxibilar och bilar för samåkning bör stadens ämbetsverk föredra lågemissionsbilar.

Vilka fordon är lågemissionsfordon?

Staden har fastställt kriterierna för lågemissionspersonbilar enligt vilka koldioxidutsläppen från bensin- och dieselfordon ska underskrida 100 gram per kilometer och de reglerade utsläppen ska uppfylla Euro 5-normen.

För gas- och etanolbilar tillåts högre koldioxidutsläpp än för bensin- och dieselfordon (under 150 g/km) eftersom dessa biltyper kan använda biobränslen som framställs av avfall såsom etanol och biogas.

Samtliga helt eldrivna bilar klassas som lågemissionsfordon.

Staden skärper kriterierna för lågemissionsklassificeringen vartannat år när fler lågemissionsbilar kommer ut på marknaden. Senare kan kriterier fastställas även för paketbilar och arbetsmaskiner samt mopeder, skotrar, mopedbilar och motorcyklar.

På webbplatsen www.ake.fi som upprätthålls av Trafi finns tjänsten EkoAKE där man kan jämföra bränsleförbrukningen hos olika bilmodeller och motoralternativ samt koldioxid- och övriga utsläpp. 

Trafi upprätthåller databasen tillsammans med bilimportörer och i den har man samlat de nya personbilsmodellerna som finns till försäljning. Tjänsten är finskspråkig.

Lågemissionsfordon får parkera till halva priset

För att uppmuntra stadsborna att skaffa lågemissionsbilar ämnar Helsingfors ge de bilar som uppfyller kriterierna för lågemissionsfordon 50 % rabatt på parkeringsavgiften. 

Rabatten kommer att gälla alla avgiftsbelagda parkeringsplatser på allmänna trafikområden (biljettautomat- och mätarplatser) samt avgiftsbelagd boende- och företagsparkering. Privata parkeringsanläggningar beslutar självständigt om eventuella rabatter.

Målet är att systemet som gäller parkeringsförmåner tas i bruk från och med början av år 2011. Anvisningar för att ansöka om förmåner och övriga upplysningar ges senare på hösten.

På de viktigaste infartsparkeringsplatserna kommer det att reserveras platser för fordon som uppfyller kriterierna för lågemissionsfordon samt laddstationer för helt eldrivna bilar och laddbara hybrider.

Endast bussar och sopbilar med låga utsläpp till miljözonen

Staden inför en miljözon som gäller Helsingfors interna och regionala busstrafik som HRT (Samkommunen Helsingforsregionens trafik) har konkurrensutsatt samt avfallstransporterna som HRM (Samkommunen Helsingforsregionens miljötjänster) har konkurrensutsatt.

HRT och HRM utarbetar separata utsläppskriterier för bussar och sopbilar. Dessa beaktas vid konkurrensutsättning av bussar och sopbilar som trafikerar i det område som hör till miljözonen. 

Miljözonen omfattar innerstaden (området söder om Skogsbackavägen), det vill säga de stadsdelar som är de mest problematiska i fråga om luftkvaliteten.

Miljözonen införs när kriterierna har godkänts allteftersom linjer eller områden konkurrensutsätts.

Luftvårdsgruppens godkända förslag om lågemissionsbilar och miljözonen och bakgrundsmaterialet till förslaget finns på finska på Helsingfors stads miljöcentrals webbplats: Vähäpäästoiset ajoneuvot ja ympäristövyöhyke

Den hittills högsta havsvattennivån i Helsingfors är +1.51 m (MW) och uppmättes i januari 2005. Enligt klimatförändringsprognoserna stiger havsvattnet i Helsingfors och därför bör man bereda sig på att den nuvarande rekordnivån överstigs.

Som objekt, som orsakar miljöförstöring på områden med översvämningsrisk, har i denna utredning fastslagits:

• Förstörda jordområden, komposteringsfält och områden som orsakar näringsämnesbelastning
• Gamla avstjälpningsplatser
• Hamnar, varv och vinterförvaringsområden för båtar
• Avfallshanteringsobjekt
• Bränsle- och kemikalieförråd
• Överströmningsställen för pumpstationer för avfallsvatten
• Överströmningsställen för reningsverket och inloppstunnlarna i
Viksbacka

Antalet förstörda jordområden och dylika objekt på området med översvämningsrisk var 12 st., gamla avstjälpningsplatser 4 st., hamnar och dylikt 27 st., avfallshanteringsobjekt 2 st., bränsle- och kemikalieförråd 20 st., pumpstationer för avfallsvatten (>1000 m³) samt överströmningsställen för Viksbacka reningsverk och inloppstunnlar 14 st. Uppgifterna beskriver situationen år 2009. Ämnen som orsakar miljörisk är i huvudsak olja, tungmetaller, organiska skadeämnen, lösningsmedel, avfall, näringsämnen och bakterier.*

Källa: Publikation 9/2010 (på finska) (pdf 3 696 kB)

I december 2009 hade Helsingfors och Åbo utmanat sammanlagt 750 aktörer, varav 165 organisationer har antagit utmaningen. Av dessa är 60 kommuner, städer och samkommuner i Finland och 12 städer i andra länder kring Östersjön.

Helsingfors stads åtgärder inom Östersjöutmaningen är: att minska punktbelastningen, att minska den diffusa belastningen (jordbruk och glesbebyggelse), att minska miljöpåverkan från muddring av förorenade sediment, att minska utsläppen från fartygs- och båttrafik, internationellt samarbete, forskningsprojekt och grundandet av en professur samt ökad medvetenheten om Östersjöns tillstånd. Inom staden medverkar stadens olika förvaltningsgrenar. Förvaltningsgrenar som utför Östersjöutmaningens åtgärder i Helsingfors stad är Helsingfors hamn, Helsingfors Vatten, fastighetskontoret, idrottsverket, stadsplaneringskontoret, byggnadskontoret, förvaltningscentralens avdelning för internationell verksamhet och miljöcentralen. Därtill utmanades andra aktörer att ta del i det frivilliga arbetet för att förbättra Östersjöns tillstånd. Dessa är statliga verk och forskningsinstitut, medborgar- och intresseorganisationer, företag, läroverk och andra organisationer.

Målsättningen med undersökningen är att utreda hur Helsingfors stads egna åtgärder inom Östersjöutmaningen har förverkligats under åren 2007-2009. I utredningen behandlas Helsingfors alla sju åtgärdshelheter. Tre undersöks närmare. De valda åtgärdshelheterna är: minskning av den diffusa belastningen, minskning av belastningen från utsläpp från fartygs- och båttrafik samt ökad medvetenhet om Östersjöns tillstånd. Inom dessa tre åtgärdshelheter utreds också varför vissa åtgärder inte har förverkligats och vad som bör utvecklas. På basen av resultaten görs rekommendationer för fortsatta åtgärder. Undersökningen utförs genom nätenkäter till de åtta förvaltningar som utför åtgärder inom Östersjöutmaningen och temaintervjuer.

Många av åtgärder inom Östersjöutmaningen har framskridit fint i Helsingfors. Flera positiva prestationer har uppnåtts. Helsingfors stad har aktivt fört fram havsskyddet och Östersjöutmaningen. Problem med finansiering och tidtabeller har dock framkommit. Det finns också behov av större personresurser. För att den utlovade målsättningen ska förverkligas bör man i framtiden förbereda sig för att planera och utföra nya åtgärder.  Så kunde Östersjöutmaningen uppnå sitt ursprungliga syfte och vara ett levande projekt för att förbättra Östersjöns tillstånd. Bland annat borde man satsa på att öka medvetenheten och informationsöverföringen.

Publikation 8/2010 (på finska) (pdf 981 kB)

Svarsgivarna bads nämna platser som på grund av tysthet eller stillsamhet i ljudlandskapet har en särskild betydelse för dem. Resultaten prickades in på kartan parallellt med bl.a. stadsplaneringskontorets klassificering av grönområden.

De tysta områdenas existens i staden var allt som allt ganska viktig för svarsgivarna: hela 64 % värderade dem till 8–10 på skalan 1–10. En stor del hade också namngett en plats som är särskilt viktig för dem.

Svaren var koncentrerade till rätt så stora områden, välbekanta skogar, parker och stränder samt holmar. Centralparken från Dal till Tomtbacka var enligt antalet svar att bedöma en klar etta. Fölisön, helheten Vik-Gammelstadsfjärden samt skogs- och strandområdena i Nordsjö (Svarta backen, Nybonds och Kallvik) var ganska jämnstarka. Sveaborg, där nästan ingen trafik förekommer, är en speciellt stillsam oas. Stränderna vid Vanda å är en viktig, tyst rutt inom staden. Malms flygfält var enkätens överraskare. De stora variationerna visade sig vara flygfältets särdrag – områdets rätt så totala stillsamhet och en speciell tystnad på kvällarna, nattetid och på vintern. I Södra Helsingfors accentuerades som väntat stränderna och skärgården, där ljudet från havet överröstar trafikbullret och stadens övriga ljud. Tölöviken med omgivning nämns rätt ofta som ett tyst område, trots att parken i själva verket på vardagarna är mycket bullrig. Viktiga var också de små rogivande fickorna såsom Universitetets Botaniska trädgård och förortszonens tysta grönområden, som kan nås utan personbil. Exempel på dylika var Dals parkområde i Västra Helsingfors och motsvarande i öster Turholm på Degerö.

Även andra än mätbara ljudnivåer inverkar på hur ett relativt tyst område upplevs och värderas: områdets areal och enhetlighet, tillgängligheten och hur lätt området kan nås. I de fritt formulerade svaren beskrevs också många andra faktorer än ljudlandskapets värden. Särskilt viktiga egenskaper tillsammans med relativ tysthet var naturvärden – möjligheter att ströva i naturen och att iaktta naturen samt naturens mångfald och kulturlandskapets värden.

På basis av enkätsvaren kan konstateras att ett ljudlandskap upplevs vara en mycket viktig del av rekreationsområdenas kvalitet. Målet med handlingsplanen för bullerbekämpning i Helsingfors, som är att trygga låga bullernivåer på rekreationsområdena, är mycket viktigt för stadsborna.

Källa: Jani Päivänen och Paula Leppänen: Tysta områden i Helsingfors - resultat från invånarenkäten. Publikation 5/2010 (på finska) (pdf 5 304 kB)

Mottagaren av Helsingfors stads miljöpris 2010 offentliggjordes på fredagen 9.4.2010. Tävlingstemat år 2010 var Östersjön. Av totalt 33 förslag utsåg biträdande stadsdirektör för Helsingfors byggnads- och miljöväsende, Pekka Sauri, kryssningsrederiet IHA-Lines Ab Helsinki Cruises till pristagare. Rederiet arrangerar Helsingforskryssningar. Utmärkelsen togs emot av skepparen Niina Ihalainen-Airaksinen.

Enligt den biträdande stadsdirektören är syftet med Helsingfors miljöpris att föra fram vägvisare. Sitt val motiverade Sauri bland annat med att kryssningsrederiet i sin verksamhet har beaktat skyddet av Östersjön genom att delta i Östersjöutmaningen och i projektet Ekokompassen för små och medelstora företag. Företaget sätter upp striktare miljömål än vad lagen kräver och utbildar sin personal till miljömedvetenhet. Det nya dagskryssningsfartyget som företaget låtit bygga har maskiner med små utsläpp och ny teknologi. Kryssningsfartyget ska börja trafikera på sommaren 2010.  

Helsingfors miljödirektör Pekka Kansanen konstaterade i sitt välkomsttal att skyddet av Östersjön hör till de mest centrala miljöfrågorna för stunden. En av de centrala stöttepelarna för Helsingfors internationella konkurrenskraft och utveckling är det maritima. ”Strandvatten som skvalpar gröna passar inte ihop med framtidsvisionerna”, sammanfattade Kansanen.

I rapporten presenteras resultaten från ett provtagningsprojekt gällande utomhusförsäljning som ordnades i Helsingfors sommaren 2009. Syftet med projektet var att utreda matens hygieniska kvalitet vid olika evenemang och på torg i Helsingfors. Provtagningen riktades mot sådana livsmedelsföretagare som själva hanterade livsmedel på sitt försäljningsställe eller som själva hade tillverkat dem någon annanstans. Vid provtagningen strävade man efter att fokusera på sådana produkter vars hygieniska kvalitet hade kunnat försämras till exempel på grund av föreskriftsvidriga förvaringstemperaturer.

Sammanlagt togs 45 prov, varav 31 i evenemang och allt som allt 14 prov på Salutorget, Hagnästorget och Tölötorget. Vid provtagningen mättes produktens temperatur.

Av de undersökta proven bedömdes 35, dvs. 78 % ha god mikrobiologisk kvalitet. 15 % av proverna fick bedömningen försvarlig och 7 % bedömdes vara dåliga. Två dåliga provresultat orsakades av en stor mängd av bakterien Bacillus cereus som innehåller ett matförgiftingstoxin.

Vid provtagningstidpunkten överskred hälften av de matvaror som ska förvaras varmt den temperaturgräns som fastställts för förvaring av varma produkter, 60 °C. Av de produkter som förvaras samt serveras kalla förvarades endast en tredjedel i föreskriftsvidriga temperaturer.

Det fanns nästan lika stor mängd dåliga och försvarliga prov bland proven som hade tagits vid evenemangen och på torgen, över en femtedel av det sammanlagda antalet prov i vardera parti. Samtliga försvarliga och dåliga prov hade tagits hos yrkesmässiga aktörer. I ett fall inleddes förvaltningstvångsåtgärder mot aktören för att rätta till verksamheten.

Utifrån resultaten verkar det som om risken för matförgiftning är klart större vid evenemang med utomhusförsäljning än till exempel på restauranger. Det noterades att anvisningarna som ges till utomhusförsäljarna och följandet av föreskriftsmässiga temperaturer å andra sidan är av största vikt då det gäller bevarandet av matens kvalitet.  Man bör ingripa i de missförhållanden inom utomhusförsäljningen som iakttagits effektivare än hittills och vid behov tillämpa förvaltningstvångsåtgärder.

Prov togs på olika smörgåsar med kött-, fisk- och grönsaksfyllning, sammanlagt 133 stycken. Det undersöktes om proven innehöll patogener som orsakar matförgiftning.

Den mikrobiologiska kvaliteten på smörgåsarna var i regel bra. 94 % av proven konstaterades ha en bra mikrobiologisk kvalitet. 5,3 % av proven fick betyget nöjaktigt. I ett smörgåsprov (0,7 %) konstaterades den mikrobiologiska kvaliteten vara dålig.

Hälften av de nöjaktiga och dåliga resultaten orsakades av bakterien Staphylococcus aureus. S. aureus -bakterien som växer på människans hud och slemhinnor överförs vanligen till livsmedel via hanterarens händer och därför kunde överföringen ha förhindrats med en bättre hygien vid hanteringen. Proven konstaterades också innehålla små mängder av bakterierna Bacillus cereus och Escherichia coli. Bakterierna Salmonella eller Listeria monocytogenes påträffades inte i proven.

Publikation 1/2010 (på finska) (pdf 293 kB)

Under projektet införde man i städerna ett system för uppföljning av vinterunderhålls- och vårrengöringsåtgärder. Systemet utnyttjades för att bedöma hur åtgärderna påverkade dammandet på gatorna och bland annat kunde man på basis av det bedöma dammbindningens effekt. Rengöringsutrustningens effekt testades med mätningar som ordnades både separat och på de fastställda projektrutterna. Under projektets gång undersöktes dessutom dammhalten i rengöringsutrustningens frånluft, byggenas påverkan, effektiverad gatutvätt, användningen av tvättmedel och effekten av att ge upp sandning av gatorna.

Det fanns skillnader i utsläppsnivåerna mellan städerna beroende på tidpunkten för byggena och skillnaderna i vinterunderhållspraxis. Medelvärdena på rutterna varierade betydligt städerna emellan (Nuuskija-utsläpp 4 000–25 000 µg/m3) under perioderna med höga utsläpp. Härefter minskade utsläppen jämnt och i början av maj var utsläppen i alla städer redan i regel på en relativt låg nivå (2 000 µg/m3). På en mycket ren sommarnivå (under 1 000 µg/m3) är utsläppen dock vanligen först efter mitten av maj. Minskningen i Nuuskija-utsläppet korrelerar med vårrengöringen av gatorna och den minskade användningen av dubbdäck. Efter utsläppstoppen finns det heller vanligen inga dammlager (snövallar, is) kvar. Från gatumiljön sprids dammet också med luftströmmar, regnvatten och avrinning.

I snön som finns längs gatorna har man iakttagit upp till 15–20-faldiga halter av suspenderade ämnen jämfört med orörd snö i stadsområdena. På basis av detta kan man anta att problemet med gatudamm i viss mån kan avhjälpas genom att snön körs bort. En jämförelse av sandnings- och saltningsdagarnas antal och utsläppsnivåer som gjordes på basis av projektmaterialet visar att dammängden är högre då man sandar mera och omvänt är dammängden lägre då man saltar mera. På dammängden på enskilda gator inverkar också plogning, sandning som utförs av fastighetsägarna och damm som kommit från närliggande gator. I stadsområdena ökas mängden gatudamm förutom av sandning även genom nötning av vägbanan på grund av dubbdäck. Cirka 90 procent av personbilarna har dubbdäck. Under undersökningens gång har andelen inte förändrats.

Att binda damm med saltlösning visade sig vara den mest lovande metoden för att minska det akuta gatudammet. En episod med gatudamm uppkommer när ytorna är torra och det finns mycket löst damm i gatumiljön. Det dammbindande ämnet minskar dammutsläppen genom att det binder dammpartiklarna till ytorna och samman till större aggregat. Dammbindning avlägsnar dock inte dammet från gatumiljön och gatorna måste senare rengöras.

Ett av målen för KAPU-projektet var att reda ut orsaken till att halterna av gatudamm ibland är höga genast efter att gatorna har rengjorts. Slutsatsen var att största delen av rengöringsutrustningen inte är utformad för att samla upp inandningsbara dammpartiklar. Maskinerna kan till och med blåsa uppsamlat damm tillbaka ut på gatan, varvid dammet på nytt stiger upp i luften.

Genom att använda rengöringsmaskiner försedda med trycktvättning fick man bort en del av dammet, men generellt konstaterades det att de nuvarande maskinerna (borstmaskiner, sopmaskiner som också suger upp dammet) inte är effektiva för bekämpning av akut inandningsbart damm (PM10). På lång sikt är de ändå till nytta eftersom de avlägsnar grovt damm från gatumiljön, varvid mängden fint damm som bildas minskar eller upphör helt. Under projektet testades också nya rengöringsmaskiner. Lovande resultat erhölls med gatutvättare som var försedda med ett tvättande sugmunstycke (PIMU-maskiner). Med trycktvätt avlägsnas löst material och damm ur sprickor i beläggningen och slammet som uppstår vid tvätten sugs omedelbart upp från gatuytan. Det är också viktigt att fästa uppmärksamhet vid rengöringsmaskinens dammfiltrering (speciellt borstmaskiner) och att maskinen inte sprider ut dammet tillbaka till gatumiljön i samband med rengöringen. Undersökningen visade att inandningsbart damm effektivt kan avlägsnas från frånluften med mera utvecklade filtreringstekniker. Förutom frånluften är det också skäl att fästa uppmärksamhet vid maskinernas avgasutsläpp. De nya maskinernas avgasutsläpp uppfyller Euro-utsläppsnormerna.   

Efter att gatorna har rengjorts kan ytorna bli dammiga på nytt om löst material kommer från andra områden, t.ex. från byggen, oputsade fotgängarområden eller oasfalterade gator. För att vårrengöringen ska vara effektiv krävs att rengöringen omfattar stora områden och görs upprepade gånger. En rengöring ger inte en ”sommarren” gata.

Byggen påverkar dammängden på närliggande gator. Detta märks speciellt sommartid då gatudammet som uppkommer vintertid har minskat. Enligt undersökningen varierade mängden damm från bygge till bygge avsevärt och berodde på vilket slags bygge det var fråga om (hur dammande arbete som utförs, hur mycket dammande stoff som kommer ut på gatorna med byggtrafiken) och hurudana rengöringsåtgärder som krävdes av byggena. Byggen borde övervakas bättre och man borde efter behov kräva att de effektiverar dammbekämpningen.

Undersökningsresultaten från KAPU-projektet kan användas för att fastställa rengöringskriterierna för gatornas renhetsgrad. Kriterierna kunde användas genom att de ställs som krav för den aktör som ansvarar för rengöringen. Projektet har hjälpt städerna som deltog att utveckla sina egna förfaringssätt och bättre beakta åtgärderna som syftar till att minska mängden inandningsbart damm. I många kommuner i Finland är detta arbete dock först i begynnelseskedet och i fortsättningen är det viktigt att fortsätta att informera om resultaten från projektet. Under projektet utvecklade man flera anordningar för precisionsspridning av dammbindning och deltog i beredandet av instruktionerna för avvikelser i sandningssand i anslutning till EU:s direktiv om luftkvalitet.

Förändringarna i växtbeståndet på Natura 2000-området Gammelstadsvikens fågelvatten har följts upp med hjälp av standardlinjer och kartläggningar av växtligheten på basis av flygfoton från och med tidigt 1990-tal. I det år 2005 färdigställda skötsel- och användningsplanen konstaterades det att växtlighetens succession har ställvis framskridit relativt snabbt. I planen framlades förslaget om att utföra kartläggningar av växtligheten med hjälp av flygfoton och uppföljning av växtligheten på de områden som sköts via bete periodiskt med linjemetoden.

Växtligheten på uppföljningslinjerna på skyddsområdets äldsta äng, Ruohokari som anlades år 1993, utreddes på sommaren 2008 i enlighet med rekommendationerna i skötsel- och användningsplanen. Den föregående kartläggningen var från åren 1995–1999. År 2009 omarbetades växtlighetskartläggningen som baserar sig på flygfoton för hela området. De föregående kartlägningar hade gjorts år 1994 och 2004 .

På ängen inventerades tre uppföljningslinjer med sammanlagt 40 provrutor. Före skötselåtgärderna var vassen dominerande på ängsområdet. På våren 2008 var växtligheten relativt ängsaktig och vassens andel var fortfarande liten. De största förändringarna kom fram i förhållandena mellan växternas förekomst och som en ökning av antalet växtarter. Den största förändringen i växtligheten hade uppenbarligen skett relativt snabbt redan i slutet av 1990-talet. På basis av uppföljningsmaterialet verkar växtligheten på ängens öppna delar bestå av allt fler ängsväxter. Detta tyder också ökningen av antalet arter på. Växtligheten domineras av lågväxande ängsväxter. Växtsamhällena på ängens olika delar har förvandlats från högväxt strandäng i riktning mot lågväxta havsstrandängar.

Boskapsbete kan påverka växtlighetens mångfald på många olika sätt. Djuren äter och trampar de dominerande växtsorterna mest, vilket försämrar deras ställning i växtsamhället. Klövarna bearbetar markytan, vilket skapar nytt utrymme för de växtsorter som klarar sig sämre i konkurrensen. Dessutom transporteras och sprids växternas spridningsstrukturer och -organ med boskap, bl.a. i deras pälsar och spillning. Vissa arter gynnas även på andra sätt av den ökade gödslingen.

På basis av en kartläggning av växtlighetens mönster som gjordes om år 2009 med hjälp av flygfototolkning har växtlighetens naturliga förändringar under de senaste fem åren varit små. De tydligaste förändringarna är en småskalig spridning av vassbeståndet och förminskningen av de av vassruggarna omringade gölarna i östra delen av Gammelstadsviken. Fenomenet kan tolkas som naturlig igenväxt av grunda vattenområden. Områdets äldsta gölar som är belägna öster om Hakalanniemi har på basis av flygfotostudier inte förändrats under de senaste åren.

De största förändringarna i växtligheten har skett på området Purolahti-Hakalanniemi, var anlades betesområde år 2005. En del av vass dominerade området som har skötts via bete håller på att förändras till en lågväxt gräs- och starräng. I Purolahti mynning fanns ännu på sommaren 2009 många vassruggar, även om betesdjuren hade gallrat växtligheten. Sumpkärrväxtligheten på den nya ängen nådde ända fram till vattenbrynet, vilket tyder på att växtligheten håller på att förändras också på de våta delar av ängen där det växer vass. Före betet växte här uteslutande tättväxande vass.

Publikation 14/2009 (på finska) (pdf 1 076 kB)

Ratauddens naturskyddsområde ligger i Östra Helsingfors, på östra stranden av Nybondas friskluftsområde. Naturskyddsområdet som sammanlagt omfattar cirka 15 hektar grundades år 1993 med Nylands miljöcentrals beslut för skyddande av de regionalt värdefulla havsstrandsängarna och den sällsynta fladan och gloerna. För Ratauddens naturskyddsområde utarbetades år 1988 en skötsel- och användningsplan som bekräftades i samband med beslutet om fridlysning.

På Rataudden påträffas rikligt med olika naturtyper från bergsstränder och lågväxta havsstrandsängar till frodiga strandlövskog, lundar med klibbal och gloer. De småskaligt varierande livsmiljöerna på Rataudden och dess mångsidiga bestånd av djur- och växtarter gör området speciellt värdefullt. På Rataudden påträffas flera växtarter som är utrotningshotade på riksomfattande, regional eller kommunal nivå. Områdets grod- och kräldjursbestånd är rikligt och artmässigt mångsidigt. I de småskaligt varierande strandskogarna och de skyddade havs-vikarna trivs många fladdermöss och fåglar.

Under de senaste tjugo åren har Ratauddens rekreationsanvändning ökat kraftigt då invånarantalet i det närbelägna Nordsjö har vuxit med flera tiotusen. Den kraftiga ökningen i utnyttjandetrycket har lett bland annat till slitning av de trampkänsliga havsstrandsängarna och nedskräpning av området. Denna uppdaterade skötsel- och användningsplan innehåller detaljerade åtgärdsrekommendationer för skyddande av Ratauddens värdefulla artbestånd och naturtyper och för utveckling av områdets rekreationsanvändning.

Publikation 12/2009 (på finska) (pdf 3 437 kB)

I denna utredning har luftkvaliteten och bullersituationen utvärderats på gårdsområden vid sammanlagt 98 såkallade känsliga objekt - daghem, lekpark, skola, åldringshem och sjukhus - nära livligt trafikerade leder. Platser där invånarna eller besökarna är känsligare än normalt för trafikens skadliga verkningar kallas för känsliga objekt. Barn, åldringar och sjuka hör till nämnda befolkningsgrupper.

I arbetet kartlades 38 daghem, 17 lekparker eller -platser, 24 skolor, 11 åldringshem och 8 sjukhus. En motsvarande utredning gjordes år 1994 och då studerades 83 känsliga objekt. I denna utredning behandlads 74 av dem, eftersom verksamheten har upphört vid en del av objekten eller flyttat.

Utredningen anknyter till genomförandet av åtgärdsprogrammet för luftvård 2008-2016 och handlingsplanen för bullerbekämpning 2008, vilka stadsstyrelsen har godkänt år 2008. Såväl förordningen om luftens kvalitet (711/2001) som statsrådets principbeslut (2006) om bullerbekämpning förpliktar att fästa särskild uppmärksamhet vid känsliga befolkningsgruppers förhållanden.

Luftkvaliteten vid objekten har bedömts utgående från befintliga mätuppgifter och mätningar som har kompletterats år 2008. En bullerutredning från år 2007, som berör hela staden har använts vid bedömningen av bullersituationen. Preliminära bullerbekämpningsplaner har upprättats för de objekt som är mest utsatta för buller. Över alla objekt har upprättats objektkort med uppgifter om objektets luftkvalitets- och bullersituation samt med rekommendationer om hur objektets miljöförhållanden kan förbättras.

Luftkvaliteten och bullersituationen är sämst vid de objekt som är belägna nära stamstadens huvudgator och vid stora trafikleder. De har vanligen byggts för många årtionden sedan, då trafikvolymen var betydligt mindre och kunskapen om föroreningarnas och bullrets skadliga verkningar var liten.

Luftkvaliteten och/eller bullersituationen var enligt utredningen försvarlig eller dålig vid ca en tredje del av objekten. Vid de objekt som visade sig vara dåliga redan vid kartläggningen år 1994 bedömdes situationen också nu vara sämst. I relation till det totala antalet verksamhetspunkter vid känsliga objekten i Helsingfors är det dock få objekt som kan klassificeras som svaga. Största delen av de känsliga objekten i Helsingfors är belägna i en miljö där luftkvaliteten och bullersituationen är tillfredsställande eller god.

Vid de objekt där utomhusluften är försvarlig eller dålig är det tillrådligt att friluftsaktiviteterna där det är möjligt huvudsakligen idkas på gårdsområdets mera skyddade delar. Exponeringen för luftföroreningar kan också minskas genom att vistas kortare tid utomhus när luftkvaliteten är dålig. Dylika förhållanden uppstår oftast vindstilla vintermornar eller på eftermiddagar på våren när det dammar. Rekommendationen berör främst daghem där man vistas mycket utomhus. Möjligheterna att flytta funktionerna från objekt som har de allra sämsta luftkvalitets- och bullerförhållandena till områden med bättre miljöförhållanden bör utredas. Målet bör vara att riktvärdena för luftkvalitet och buller inte får överskridas på områden där de allra känsligaste befolkningsgrupperna vistas utomhus.

Bullersituationen på rastgårdarna vid de gamla skolorna i stamstaden är dålig. Vid många av dessa objekt kunde en klar förbättring uppnås genom att bygga ett bullerplank vid tomtgränsen. Enligt preliminära utredningar kan man redan med bullerskydd som är lika höga som de nuvarande staketen förbättra bullersituationen betydligt. De samarbetande verken har i samråd prioriterat objekten.

Utomhusluftens kvalitet och trafikbullret inverkar också på förhållandena inomhus. När fastighetsservice och sanering utförs vid samtliga objekt bör uppmärksamhet därför fästas vid ventilationssystemen och luftfiltreringen samt vid fönstrens och inluftsventilernas ljudisolering. Med dessa åtgärder kan luftkvaliteten och bullersituationen inomhus förbättras och exponeringen för luftföroreningar och buller därigenom minskas i områden som belastas av trafikemissioner.

Publikation 11/2009 (på finska) (pdf 3 118 kB)

Helsingfors stad delar årligen ut ett miljöpris som ett erkännande för en insats som har minskat miljöproblemen i Helsingfors på ett avgörande sätt. Priset kan också utdelas för en exemplarisk gärning eller för utvecklingsarbete för Helsingforsbornas och Helsingforsmiljöns bästa. Priset kan ges till ett företag, en förening, en privatperson, ett ämbetsverk eller en inrättning, en skola, ett daghem eller motsvarande i Helsingfors. Pristagaren offentliggörs 9.4.

Temat för tävlingen är olika varje år. År 2010 är temat Östersjön vars allvarligaste problem är övergödning. Andra hot är bland annat det ökade antalet kemikalie- och oljetransporter, miljögifterna, de främmande arterna och den globala uppvärmningen. I juni 2007 antog Helsingfors stad tillsammans med Åbo stad Östersjöutmaningen vars mål är att förbättra Östersjöns tillstånd.

Helsingfors stads miljöcentral förbereder för miljönämnden en sammanfattning om belöningsförslagen. Byggnads- och miljöväsendets biträdande stadsdirektör Pekka Sauri beslutar om belöningen och överlämnar priset.

Förslagen inklusive motiveringar ska lämnas senast fredag 22.2.2010. Tävlingens regler och blanketten för lämnande av förslag finns på nätet på adressen http://www.hel.fi/ymparistopalkinto/

Huvudstadsregionen förbereder sig för en plötslig försämring av luftkvaliteten

Tid ons. 13.1.2010 kl. 17–19

Plats Helsingfors stadshus auditorium, Katarinagatan 4, ingång från gården
Vid tillfället presenteras planutkastet ”Huvudstadsregionens beredskapsplan för plötslig försämring av luftkvaliteten” och dess bakgrunder. Publiken har möjlighet att framföra frågor och kommentarer. För att svara på frågorna finns representanter för kommunerna. Kommentarer och frågor avsedda för tillfället kan även skickas på förhand till adressen seututieto@hsy.fi.

Program
• Öppning av tillfället, Miljövårdschef Tuula Hämäläinen-Tyynilä, Esbo stad
• Plötslig försämring av luftkvaliteten, Luftvårdsexpert Päivi Aarnio, HRM
• Presentation av huvudstadsregionens beredskapsplan för luftkvalitet, Enhetens chef, luftvård Tarja Koskentalo, HRM
• Paneldiskussion om ämnet, Av beredskapsplanen berörda instanser
• Publikens frågor och svar

Som ordförande fungerar Miljövårdschef Tuula Hämäläinen-Tyynilä, från Esbo stads miljöcentral.

I beredskapsplanen presenteras verksamhetströsklar och –metoder, ifall luftkvaliteten plötsligt, men kortvarigt, försämras. Långsiktiga åtgärder för att förbättra luftkvaliteten har tidigare presenterats i städernas luftvårdsprogram.
Planen berör trafikens avgaser, gatudamm, samt rök och ozon, som transporteras från andra länder. Planen är utarbetad för hela huvudstadsregionen

och ersätter Helsingfors och Esbos nuvarande planer. I planutkastet presenteras, att regionala åtgärder koordineras och beslut fattas av Helsingfors stad, på basen av fullmakter från övriga städer.
Ifall luftkvaliteten försämras på grund av trafikens avgaser, inleds den för invånarna synliga verksamheten med kraftig information och utfärdandet av olika rekommendationer. Ifall luftkvaliteten trots det försämras, fortskrider verksamheten till kostnadsfri kollektivtrafik och som yttersta metod totalbegränsning av trafiken.

Man kan bekanta sig med utkastet och kommentera det på webbsidorna www.hsy.fi/varautumissuunnitelma 4.1.–31.3.2010.
Utkastet finns utställt för kommentarer fram till 31.3.2010 även på följande servicepunkter i staden:
• Helsingfors stads informationspunkt Virka Info, Norra Esplanaden 11–13, Helsingfors stadshus,
• Helsingfors stads miljöcentral, Helsingegatan 24
• Esbo stads miljöcentral, Kyrkträskvägen 6 B
• Vanda miljöcentral, Backasgränd 5
• Grankulla stadshus, Grankullavägen 10

Vedeldning är ett bra uppvärmningssätt. Man bör dock bränna endast torr och ren ved i eldstäderna och om tände kan man använda tidningspapper, näver eller spånor. 

Förbränningen bör ske tillräckligt snabbt, d.v.s. man bör försäkra sig om att syretillförseln är tillräcklig. En för långsam eller å andra sidan för snabb förbränning är ofullständig och då uppstår det skadliga utsläpp. Det är också ytterst viktigt att man ser till att eldstaden sotas. 

Fastighetsägaren är ansvarig för att fasta bostäder sotas en gång i året, medan sotningsintervallet för fritidsbostäder är vart tredje år.

Våt och smutsig ved ger upphov till utsläpp. Det är förbjudet att bränna målat eller impregnerat trä, avfall ss. plast, engångsblöjor, textiler, faner eller problemavfall. 

Fel användningssätt av eldstäder ger upphov till dålig luftkvalitet främst under lugnt väder då röken sjunker mot markytan. I städernas miljöskyddsföreskrifter finns det begränsningar om de menliga utsläppen som uppkommer i samband med förbränning.

Tilläggsuppgifter om småskalig förbränning finns i Röksignaler -broschyren som kan fås gratis på svenska eller finska från miljöcentralerna eller SAD. Broschyren finns även på SAD:s internetsida: http://www.ytv.fi/SWE/luftkvalitet/publikationer/hemsida/

I rapporten presenteras resultaten av ett kebabprojekt som genomfördes i Hel-singfors år 2008. Syftet med projektet var att utreda den mikrobiologiska kvalite-ten av den kebab som serveras till kunderna i restauranger. Dessutom kontrolle-rades i projektet hygienen i kebabrestaurangernas tillredningslokaler och den del av egenkontrollsplan som rör hanteringen av kebab. I samband med projektet togs prov från tillredda och råa kebabspett i restaurangerna, i anläggningar som tillverkar kebab och hos livsmedelsföretagare med ansvar för import och vidare-förmedling till Finland från andra länder inom EU.

På restaurangerna togs det sammanlagt 29 prov av tillredd kebab och tre stycken prov av rå kebab. På anläggningar som tillverkar kebab togs två råa prov och hos livsmedelsföretagare med ansvar för import och vidareförmedling sex råa och två tillredda kebabprov.

Kvaliteten av den tillredda kebaben i restauranger visade sig vara god. En god bedömning gavs till 27 prov av 29 undersökta prov, ett prov fick bedömningen försvarlig och ett fick bedömningen dålig. Den råa kebaben som tillreddes själv i restaurangerna konstaterades som dåligt i två prov av tre och som god i ett prov.

Resultaten för de åtta råa kebabproven som togs hos livsmedelsföretagare med ansvar för import och vidareförmedling och anläggningar var bra vid två prov, försvarliga i tre fall och dåliga i tre fall. Proven från de i Helsingfors belägna an-läggningarna fick bedömningen god.

I undersökningen upptäcktes inga sjukdomsframkallande bakterier i vare sig rå eller tillredd kebab. I den råa importerade kebaben upptäcktes antydningar av kontamination från avföring.

I undersökningen utreddes inte egenskaperna av kebaben som serveras till
kunderna från folkhälsosynvinkel (fett- och salthalten).

Enkäten var en del av den pågående utmaningskampanjen för Östersjön som har inletts av städerna Helsingfors och Åbo: http://www.ostersjoutmaningen.net/

Sammanlagt 312 svar kom in. Respondenterna var överraskande intresserade av Östersjöns tillstånd och faktorerna som påverkar det: över 95 procent ansåg Östersjöns tillstånd vara en mycket viktig eller viktig angelägenhet. Respondenterna var även redo att ge finansiellt stöd för det arbete som görs för Östersjön. Också på andra sätt ville man gå från ord till gärningar. Ivrigast svarade 26−45-åringar. Hela 80 procent av respondenterna hade sitt hem eller fritidsboende vid Östersjön eller i närheten av kusten.

Havet för många hobbyer

De mest populära hobbyerna som har gjort Östersjön känd är simning, båtliv, fiske och nöjeskryssningar. Över hälften av dem som svarade på enkäten badar och åker båt på Östersjön. Nästan två av tre respondenter fiskar i Östersjön ofta eller ibland. En del paddlar, dyker och åker skridskor eller skidor.

Även ett stort antal utflykter görs på havskusten. Naturen beundras antingen på en lugn vandring eller en joggingtur. Dessutom observerar man fåglar på stränderna, är verksam i organisationer, skurar mattor, badar sin hund eller
tar ett dopp i vaken.

Havets tillstånd har försämrats

Informanterna upplevde att de hade iakttagit förändringar i Östersjön redan under flera årtionden, i synnerhet i vattenkvaliteten och siktdjupet. Hela 80 procent hade lagt märke till att vattenkvaliteten har försämrats. Över hälften av informanterna nämnde att de har upptäckt förändringar även i vegetationen. Blåalger och grönslick har ökat,
blåstången däremot minskat. Över 75 procent av informanterna hade iakttagit stora förekomster av blåalger i Östersjön, i synnerhet på Finska vikens kuster och i öppna havet.

Många hade även lagt märke till att nedskräpningen av vattnet och kusterna har ökat. Vattnets grumlighet och en unken lukt på stränderna nämndes flera gånger. Man upplevde att djurbeståndet har ändrats. Många tyckte att både fiskar och, i och med att blåstången har minskat, även strandzonens ryggradslösa djur har blivit betydligt färre och att artförhållandena mellan fiskar och fåglar har ändrats. Även positiva förändringar har upptäckts ställvis i vegetationen eller vattenkvaliteten. Vissa upplevde det som positivt att sälarna har blivit fler.

De största hoten är övergödningen, belastningen av näringsämnen och transporterna

Enligt Helsingfors miljöcentral ansåg informanterna att de tre största hoten för Östersjön var övergödningen, belastningen av näringsämnen från jordbruket och glesbebyggelsen samt kemikalie- och oljetransporterna. Som mindre hot upplevdes uttaget av havssand samt muddring. När man fritt fick beskriva övriga hot nämnde många människans aktiviteter och likgiltighet samt sådant som främst hör ihop med övergödningen:
syresvinnet, Ryssland, föroreningar, kryssningar och fritidsbåtar.

För det mesta var uppfattningarna om Östersjöns framtida tillstånd negativa. Nästan hälften av informanterna förutspådde att tillståndet har försämrats ytterligare om 30 år. Var tredje trodde att tillståndet förbättras och var femte misstänkte att det inte kommer att ske någon betydande förändring.

Redo att skänka pengar för att rädda Östersjön

Endast en av hundra informanter skulle inte donera pengar för Östersjön. Var femte kunde donera 50 euro om året. Var sjätte skulle betala 20 euro och var sjunde till och med 100 euro om året.

De som svarade på enkäten räknade även upp lämpliga användningsobjekt för sina donationer. Mest stöd fick behandlingen av avloppsvatten och minskandet av den spridda belastningen från jordbruket. Oljebekämpningen skulle varannan informant satsa på. Även till exempel informeringen, forskningen samt påverkandet av fartygstrafiken och fritidsbåtarna nämndes. Vissa upplevde att de redan betalade i form av skattepengar eller genom konsumtionsval och dessutom nämndes att principen att förorenaren betalar är ett bättre alternativ än donationer.

Egna gärningar för Östersjön – medborgaraktiviteter till en hederssak

I delen med frågor om de egna gärningarna berättade informanterna att de tog hand om sina avlopps- och tvättvatten på Östersjöns kuster. Upplysningsarbetet ansågs vara viktigt. Många var villiga att även för egen del sprida information om Östersjön och underströk härmed möjligheterna för medborgaraktiviteter.

De som åkte båt poängterade det ansvarsfulla och naturvänliga sättet som de utövade sin aktivitet på: man ansåg att den korrekta användningen och tömningen av septiktanken var viktigt. Många funderade på sin nedskräpning samt betydelsen av återvinning, likaväl hade många slutat att skura mattor i havet. Övervägda köpbeslut, favoriserandet av närproducerad och ekologiskt odlad mat, användningen av kollektivtrafiken samt undvikandet av flygresor och nöjeskryssningar nämndes i flera svar. Rätt många hade anmält sig för frivilligarbete såsom oljebekämpning och en del planerade denna typ av verksamhet.

Bilder som kan användas fritt av medierna:
www.hel2.fi/ymk/tiedotteet/itameri/

Jan Dictus and Allen Creedy (eds.)

Sammandrag

Helsingfors kollegiala granskning är en utvärdering av hur bra staden har lyckats uppfylla kravet på hållbar utveckling. För Helsingfors kommer den kollegiala granskningen att bidra med den andra delen av en tvådelad utvärdering av miljöpolitiken. Granskade områden var ledarskap, hållbar transport, luftkvalitet, buller, klimat och energipolitik, vatten, mark. Den utfördes av kolleger från Rotterdam och den engelska konsultbyrån ethics etc….

Den kollegiala granskningen är en ”prestationsbedömning”. Detta är det ”noga avvägda beslutet” (bedömningen) av experter, när det gäller ”framsteg som har gjorts” (prestationen) av Helsingfors gentemot ett benchmarkideal. Idealmodellen som ethics etc... har utvecklat har skrivits för att innefatta rättsliga grunder och bästa praxis precis på eller över nivån för städernas hållbara utveckling.

Den kollegiala granskningen hade till uppgift att utföra en gapanalys för att fastställa skillnaden eller gapet som existerar mellan Helsingfors prestation och benchmarkidealet. Stadens faktiska prestationsförmåga har bestämts av kollegerna efter tolkningen av bedömningsrapporten, tillsammans med svaren som de har fått på sina frågor under den kollegiala granskningen.

I fråga om trafikens hållbarhet konstaterades att fastän Helsingfors har en utmärkt kollektivtrafik, så innehåller den trafikpolitik i vilken miljösynpunkterna är integrerade också mycket annat. Utmaningarna inom regionaltrafiken kräver regionalt samarbete som särskilt baserar sig på politiskt beslutsfattande. I Helsingfors finns en medvetenhet om de problem som anknyter till pendlingen och den tvärsgående trafiken i huvudstadsregionen, men nya åtgärder behövdes för att lösa dessa.

De nya cykelvägarna som har planerats för att främja cyklingen är lovande, men för att cykling ska vara ett transportalternativ som är värt att beakta vid sidan av kollektivtrafiken och bilismen behövs bl.a. ekonomiska incitament och bättre reklam.

Även om problemen med luftkvaliteten inte är lika kännbara i Helsingfors som i flera andra europeiska städer håller stadens luftskyddsprogram mycket hög klass. Bedömningen av effekterna på hälsan är ett särskilt gott exempel på bästa praxis. Problemet med luftskyddsprogrammet är dock förverkligandet av det. Även om en arbetsgrupp har grundats för det tekniska förverkligandet av programmet, behövs partnerskap bl.a. för att säkerställa investeringarna och det politiska engagemanget. Dessutom behövs en kostnadsberäkning, en plan för förverkligandet eller ett uppföljningssystem för de flesta av åtgärderna i programmet.

I fråga om buller uppfyller Helsingfors sina lagstadgade plikter genom den plan för bullerbekämpning som har utarbetats. Stadens sätt att angripa bullerproblemet bedömdes dock vara bristfälligt. Detta motiverades bl.a. med att man inte känner till bullrets effekter på hälsan och de indirekta ekonomiska konsekvenserna av dessa effekter och att man inte känner till antalet klagomål som anknyter till bullret eller hur allvarliga dessa klagomål är, samt att bullerkonsekvenserna inte har getts tillräcklig vikt i planeringen.

För att utveckla samarbetet i bullerfrågor med aktörer på nationell nivå behövs en tillräckligt hög nivå på det politiska deltagandet.

Bullerbekämpningsplanen för Helsingfors innehåller några mycket goda åtgärder. Tyngdpunkten i åtgärderna ligger dock på tekniska lösningar, även om åtgärder som påverkar människornas beteende spelar en betydande roll för att förebygga buller. Dessutom fattas planerna för de nödvändiga partnerskapen och investeringarna samt den uppföljning som behövs för att planen ska förverkligas.

Inom energibesparingen är de nya energieffektivitetsmålen som har ställts för byggnader en god början, men de ansågs vara anspråkslösa i jämförelse med andra europeiska städer. I många städer utvecklas redan bostadsområden som helt och hållet använder förnybara energikällor eller bostadsområden med nollenergiförbrukning. Dessutom uppmanades Helsingfors förbättra energieffektiviteten i alla byggnader i staden – inte enbart i stadens egna byggnader.

Helsingfors håller på att öka andelen förnybara energikällor med vindkraft, men mera allmänt sett ansågs Helsingfors inta ett passivt förhållningssätt till utvecklingen av förnybara energikällor i jämförelse med många europeiska städer.

I Helsingfors har man strävat efter att öka antalet fastigheter som är anslutna till fjärrvärme. Den senaste tidens utveckling inom den decentraliserade värme- och energiproduktionen gör det dock möjligt att ta i bruk mera klimatvänliga lösningar. Förhoppningen var att Helsingfors skulle utreda hur användbara dessa olika lösningar är.

För att uppnå klimat- och energimålen behöver Helsingfors partnerskap utanför stadsorganisationen. Bristen på koordination mellan olika aktörer ansågs vara ett hot mot uppnåendet av målsättningarna. Dessutom upplevdes det som ett problem att ansvaret för att energimålen för Helsingfors uppnås i alltför stor utsträckning lades på Helsingfors Energi. Energieffektiviteten inom byggande och sanering, liksom de decentraliserade lösningarna för energiproduktionen, är framför allt en del av utvecklingen av staden. Energipolitiken borde ses ur en synvinkel som integrerar verksamheten i hela staden.

Helsingfors och Helsingfors Vatten är kända för den goda kvaliteten på dricksvattnet och den effektiva reningen av avloppsvattnet. Det mest centrala problemet inom vattenförsörjningen bedömdes vara den stora vattenförbrukningen. Även om vattentillgångarna är rikliga krävs vattenförbrukning för reningen av vattnet, uppvärmningen, infrastrukturen osv. De åtgärder som Helsingfors Vatten har vidtagit för att minska vattenförbrukningen är goda, men samtidigt borde man sträva efter att påverka konsumenternas beteende.

Frågor som anknyter till vattnets roll i staden är bl.a. återvinning av regnvatten och grått vatten samt naturliga behandlingsmetoder. Det finns få exempel på användningen av dessa i Helsingfors – såväl inom stadsförvaltningen som inom Helsingfors Vatten. Bedömarna uppmanade staden att utreda nyttan av nya metoder för att spara på vattenresurserna.

Helsingfors har ypperliga databanker och tillstånds- och uppföljningssystem för förorenade markområden. I fråga om saneringsmetoderna för de förorenade markområdena var förhoppningen att Helsingfors skulle granska hur moderna metoder och riskbedömning utnyttjas i saneringsstrategierna.

I Finland finns ingen lagstiftning som kräver särskilt skydd av marken och som skulle styra bl.a. kartläggningar, skydd och återanvändning av jorden.

Helsingfors är känt för att utöva starkt ledarskap på nationell och internationell nivå. Initiativet för ”Utmaning för att rädda Östersjön” visade sig vara ett bra exempel som genererar en bild av att vara innovativ och ge en bra livskvalitet för invånarna.

Staden har en stark tradition av att effektivt erbjuda tjänster till invånarna och har en kommunal organisationsstruktur som är gjord för att ge dessa tjänster.

Men det beslutades att det fanns ett behov av ett byte till en ny modell för att tillgodose behoven för staden, dess invånare och dess affärer – och för att tillgodose kraven. Detta innebär mer samarbete och delning av ansvar och resurser med externa intressenter och partners. Det efterlystes ett behov av att flytta från administrativt utövande styre till administrativ fullmaktsstyrning.

För att kunna lösa utmaningen klimatförändring krävs det en ny modell för offentligt och privat samarbete, en förflyttning mot ett öppnare arbetssätt mellan departement och delägare. Exempelvis nämndes omkonstruktionen av SAD och Helsingfors Vatten som ett exempel mot en ny modell.

Man drog också slutsatsen att många miljöprojekt är lovande men har aldrig fått en bred applicering. Inlärningspotentialen för pilotprojekt, experiment och initiativ har underutnyttjats.

Sammanfattningsvis framfördes ett önskemål om ”Högre ambitioner!” i bedömningen.

Publikation 5/2009 (på engelska) (pdf 1 075 kB)

Målet med denna undersökning var att hitta metoder som kunde tillämpas för att motarbeta nedskräpning. För undersökningen sammanställdes information om undersökningsresultat om förebyggande av nedskräpning som har samlats in i andra länder. För den empiriska datainsamlingen i den kvantitativa och kvalitativa undersökningen av nedskräpning tillämpades två olika metoder längs friluftsleder och i parker i Helsingfors. Som undersökningsobjekt valdes ett antal friluftsleder i nordöstra, östra och västra Helsingfors samt två parker i Helsingfors centrum: Esplanadparken och Sinebrychoffparken. Längs friluftslederna räknades den totala mängden skräp på en sträcka av 1 000 meter och typen av skräp antecknades. I parkerna räknades antalet avfallssäckar som använts för uppsamling av skräp och därtill identifierades de fem mest störande (mest förekommande) skräpföremålen. På friluftslederna gjordes undersökningen under perioden maj-juli, en gång per månad på varje led. I parkerna gjordes undersökningen under perioden juni-augusti genom att varje månad anteckna mängden skräp som plockats upp på en vecka.

Undersökningen av friluftslederna visade att lederna och de intilliggande områdena snyggades upp regelbundet, medan skräp eller vattenfåror längre bort från lederna inte städades regelbundet. Där kunde samma skräp ligga kvar under hela undersökningsperioden. Cigarettfimpen är den vanligaste typen av skräp. Pappers- och plastomslag påträffades också i stora mängder. I parkerna fick man ihop över tio, som mest 19 säckar skräp per hektar under en vecka. Den gångna sommaren var regnig och kylig och under vackra sommarveckor kan skräpmängden vara till och med mångdubbel. I parkerna var cigarettfimpar den vanligast förekommande typen av skräp.

För denna undersökning har vi lånat åtgärdsförslag för förebyggande av nedskräpning från undersökningar som miljöorganisationer i andra länder har låtit utföra. Undersökningen av nedskräpning och utredning av bakgrundsfakta i Helsingfors gav också idéer om metoder för en kampanj mot nedskräpning. De tillämpade undersökningsmetoderna kunde vidareutvecklas till en regelmässig kartläggning av skräptyp och -mängd och med hjälp av de insamlade uppgifterna kunde man utveckla metoder för att motarbeta nedskräpning och för att utvärdera effekten av åtgärderna som görs för att motarbeta nedskräpning.

Källa: Katja Muotka. Nedskräpningen i Helsingfors friluftleder och parker. Helsingfors stads miljöcentrals publikationer 2/2009. (På finska)

Tölövikens iståndsättning påbörjades 2006 genom att leda havsvatten till viken från Hummelviken via en avloppsvattenstunnel som tagits ur bruk. Projektets mål är att öka vattenutbytet i viken och därmed förbättra vattenkvaliteten. Tillståndet i Tölöviken och effekterna av ledningen av havsvatten har nu uppföljts i tre år. I denna rapport redogörs effekterna av ledningen av havsvatten på vattenkvaliteten samt möjliga förändringar som skett i sedimentkvaliteten, bottenfaunan, den akvatiska vegetationen samt förändringar i växtplankton samhället.

Vattenkvaliteten i Tölöviken har förbättrats p.g.a. ledningen av havsvatten till viken. Alg-, näringsämneshalterna och vattnets grumlighet har minskat. Tidigare utsatta mål för nivåer av vattnets siktdjup och total fosforhalt har ändå inte uppnåtts.

De flesta av tungmetallerna som analyserats ur Tölövikens sediment överskrider gränsvärden utsatta av miljöministeriet för muddring och deponering av sediment i havet. I sedimenten upptäcktes också flera olika PCB- och PAH-förenignar, samt måttliga halter av organiska tennföreningar. Tölövikens sediment skall betraktas som förorenade och deponering av möjligt muddrings slam till havs är förbjudet.

Mängden bottenfauna i Tölöviken har minskat från perioden före ledning av havsvatten. Bottenfaunan domineras ännu av fjädermygglarver, vilka tål förorenade och eutrofierade förhållanden. Det är dock ännu för tidigt att dra slutsatser om effekterna av ledningen av havsvatten till viken på bottenfaunan. Bottenfaunan reagerar på förändringar i miljön med en fördröjning.

Mängden av akvatisk vegetation har ökat något genom det något klarare vattnet som ledningen av havsvatten orsakar. Ökningen av ljus i vattnet främjar förekomsten av akvatisk vegetation, men på den brantare och något djupare stranden till öster där ljusklimatet på bottnen är svagare förekom ingen akvatisk vegetation. Tölövikens växtplankton mängder har minskat mellan två jämförda år (2002 och 2007). Mängden grönalger, euglenofyter, rekyl- och guldalger har minskat sen år 2002. Pansarflagellaternas förekomst har däremot blivit något rikligare under hela året 2007.

Den dominanta interna fosfor belastningen hindrar en snabb förbättring av Tölövikens tillstånd. Effekterna av ledningen av havsvatten till viken är i sin helhet dock positiva, och fortsatt pumpning av havsvatten rekommenderas. En treårs period är dock för kort för att man pålitligt skall kunna konstatera ifall de uppsatta målen för förbättring av vattenkvalitet uppnås enbart med ledning av havsvatten till viken. En fortsatt uppföljning av Tölövikens tillstånd är nödvändig för att man skall kunna åtskilja naturliga variationer i vattenkvaliteten från förändringar orsakade av ledningen av havsvatten.

Källa: Päivi Munne, Maria Tiensuu & Emil Vahtera. Tölövikens instandsattning. Tölövikens nuvarande tillstand och effekterna avhavsvattenspumpning under de tre forsta åren. Helsinfors stads miljöcentralens publikationer 19/2008. (På finska)