Hoppa till innehållet

Glimtar ur Helsingfors historia

I Glimtar ur Helsingfors historia kikar vi in på Helsingfors och helsingforsbornas vardag under olika århundraden och årtionden. Texterna och bilderna öppnar fascinerande perspektiv på Helsingfors förflutna.

Alexandersgatans historia på Stadsarkivet

texter

Alexandersgatan i hjärtat av Helsingfors har en lång historia. Gatan har varit en del av stadens stadsplan ända sedan medlet av 1600-talet, trots att den äldsta bevarade byggnaden vid den är ett helt sekel yngre, från år 1757.

Alexandersgatans historia på Stadsarkivet

Begynnelse och detaljplan

Alexandersgatan i hjärtat av Helsingfors har en lång historia. Trots att den äldsta bevarade byggnaden vid gatan är hundra år yngre än den själv har den har funnits i stadens stadsplan allt sedan medlet av 1600-talet.

Denna Helsingfors viktigaste gata, som först hette Storgatan, fick sitt nuvarande namn först när Kejserliga Alexandersuniversitetets huvudbyggnad stod färdig vid Senatstorget år 1832. Det är alltså efter Alexander I, rysk kejsare och storfurste av Finland, som gatan fått sitt nuvarande namn.

Glimtar ur Helsingfors historia 2

På Stadsarkivet finns en hel del stoff om gatans historia: uppgifter om fastigheter och invånare längs gatan, i synnerhet från tiden efter att Helsingfors upphöjts till huvudstad. En ny stadsplan fastställdes år 1812 i samband med huvudstadsbeslutet, och planen kompletterades år 1820. Dåförtiden tog gatan ännu i västra ändan slut vid Gloet, som ett par årtionden senare fylldes och dikades ut.

Stadsplanen fastställde stadens uppdelning i kvarter och tomter, och deras numrering. Då det var gjort kunde försäljningen av tomter vidta. Från tomtböckerna har uppgifterna i tiden överförts till fastighetskort vid Helsingfors stads statistikkontor, sedermera statistikbyrå. På kortet antecknades för varje såld tomt dess säljare, köpare, köpeskilling och försäljningsdatum. Kartoteket är mycket matnyttigt och behändigt för dem som till exempel vill skriva en hushistorik och söker uppgifter om tomter och deras ägare i huvudstaden.

Kartoteket har digitaliserats, och kan studeras på webben via arkivdatabasen Sinetti

Brummerska huset

Vidstående syns, som exempel, tomtkortet för Alexandersgatan 14, alltså stadsdel I (Kronohagen), kvarter 4 (Elefanten), och dess tomt 5. På kortet finns tomtens ägare allt sedan år 1813 antecknade. Den släkt som ägt tomten allra längst, nämligen från 1856 till 1959, är släkten Brummer. Sålunda har huset kommit att kallas Brummerska gården. År 1959 köptes det av Helsingfors stad, som inredde det som tjänstebostad för stadsdirektören. Och den funktionen hade det ända in på 2010-talet. För närvarande funderar staden på ett nytt brukssyfte för Brummerska huset. Bild: HSA, Stadsarkivet

Ulrika Eleonora kyrka

Bild: I förgrunden av C.L. Engels målning syns Ulrika Eleonora kyrka.

Under Stora nordiska kriget brändes Helsingfors ner, och staden förstördes även i övrigt år 1713. Efter att fred slutits år 1721 inleddes återuppbyggnaden omedelbart. Stadens kyrka, som blev färdig år 1727, hade sitt namn efter Ulrika Eleonora, som nyligen varit Sveriges drottning. Den enda bevarade ritningen för kyrkan är från 1740-talet, och den finns i Stadsarkivets samlingar. 

Bild: I förgrunden av C.L. Engels målning syns Ulrika Eleonora kyrka. I fonden ser man byggnader vid det som idag är Alexandersgatan. Bild:   Ulrika Eleonoran kirkon rakennuspiirustukset vuodelta 1746 ovat esillä kaupunginarkiston näyttelyhuoneessa - Byggnadsritningarna för Ulrika Eleonora kyrka från år 1746 finns framställda i Stadsarkivets utställningsrum.

Stadsmuseet

Glimtar ur Helsingfors historia 2

Ulrika Eleonora kyrka

I Stadsarkivets byggnadsritningssamling finns bara några få ritningar från 1700-talet, bland dem de som gjordes för två byggnader av betydelse för Helsingfors historia, nämligen stadens kyrka (1746) och stadens trivialskola (1755).

Under Stora nordiska kriget brändes Helsingfors ner år 1713, och staden förstördes även i övrigt. Då fred slutits år 1721 inleddes återuppbyggnaden omedelbart. Stadens kyrka, som blev färdig år 1727, fick namn efter Ulrika Eleonora, som nyligen varit Sveriges drottning. Den enda bevarade ritningen för kyrkan är från 1740-talet, och den finns i Stadsarkivets samlingar. Kyrkan rustades upp år 1743, då den ryska ockupationen under Lilla ofreden var över.

I hundra år stod kyrkan där Senatstorget ligger idag, på västra sidan. Då ett nytt centrum för Helsingfors, som år 1812 upphöjts till huvudstad i kejserliga storfurstendömet Finland, började byggas fick Ulrika Eleonora kyrka vika för förnyelsen. Till att börja med bygges tillfälligt i stadens utkanter en luthersk kyrka år 1826. Till den flyttades från Ulrika Eleonora sådan inredning som kunde användas, bland annat predikstolen. Kyrkan heter idag Gamla kyrkan.

Bild: När C.L. Engel kom till Helsingfors år 1816 målade han ett halvdussin akvareller och kom därmed att föreviga hur staden såg ut då. På denna målning, som finns i Stadsarkivets samlingar, ser man Ulrika Eleonora kyrka i förgrunden. I bakgrunden ser man byggnader längs det som idag är Alexandersgatan.

År 1937 avtäcktes på initiativ av Helsingfors-Samfundet rf. en minnestavla över Ulrika Eleonora kyrka på Senatstorget. Dessutom har den korsformade kyrkans bottenkontur markerats med svarta granitstenar i torgets stenläggning

Den stora branden i november 1808

Kartans källa: Uppgjord av löjtnant Anders Kocke 1808. Helsingfors stadsmuseums samlingar.

Den senaste storbranden i Helsingfors härjade i november 1808. En tredjedel av den då helt trähusdominerade staden förstördes i det som idag är Kronohagen. 

Branden 1808 Den senaste storbranden i Helsingfors härjade i november 1808. Av den då helt trähusdominerade staden förstördes en tredjedel, i det som idag är Kronohagen. Stadens kämnärrätt lät genast göra en utredning av orsakerna till och skeendena under branden. Därmed finns det fortfarande noggranna uppgifter om branden i rättens protokoll, som finns förvarade på Stadsarkivet.

Ryska trupper hade anlänt till Helsingfors redan i mars 1808, och stadsborna hade varit tvungna att härbärgera dem, så stugorna var fulla i alla hus i Helsingfors. I detta kaotiska läge hade en dräng hos änkefru Dobbin, bosatt vid Storgatan (nuv. Alexandersgatan) och en rysk soldat huserat i hennes bagarstuga, och slarvat med att släcka ljuset i en lykta. Enligt utredningen var detta orsaken till branden, som börjat i arla morgonstunden den 17 november.

De kvarter som ödelagts i storbranden i november 1808 märktes ut på kartan. Det blåste, som det ofta gör i Helsingfors, in från havet, och då vinden bara tilltog spred sig elden explosionsartat. Alla försök att släcka den var fruktlösa. De ödelagda kvarteren, som märkts med grått, låg mellan nuvarande Alexandersgatan och Norra hamnen i Kronohagen.

Arkitekt C.L. Engels (1778-1840) brevsamling

Brevsamlingen omfattar över 60 brev, som till största delen är Engels brev från Helsingfors till sin vän arkitekt Carl Herrlich i Berlin.

En av ”kronojuvelerna” i Stadsarkivets privata samlingar är berlinfödde arkitekten Carl Ludwig Engels brevsamling. De äldsta breven är från tiden då Engel bodde i Reval (Tallinn), strax före han flyttade till Helsingfors.

Arkitekt C.L. Engels (1778-1840) brevsamling

En av ”kronojuvelerna” i Stadsarkivets privata samlingar är berlinfödde arkitekten Carl Ludwig Engels brevsamling. De äldsta breven är från tiden då Engel bodde i Reval (Tallinn), strax före han flyttade till Helsingfors.

Brevsamlingen omfattar över 60 brev, som till största delen är Engels brev från Helsingfors till sin vän arkitekt Carl Herrlich i Berlin. Detta brev har på sin väg först stämplats i S:t Petersburg, sedan i Memel. Det sista brevet är daterat år 1840.

Brevsamlingen fanns hos berlinske bildhuggaren Levin-Funcke, och han gjorde år 1936 ett säljanbud till Helsingfors-Samfundet. Efter underhandlingar, där även Finlands ambassad deltog, köpte Helsingfors stad samlingen året därpå. Sedan Helsingfors stadsarkiv grundats år 1945 infördes samlingen i det.

Engel anställdes enligt kejsar Alexander I:s önskan för att planera ett nytt Helsingfors, huvudstad i Storfurstendömet Finland.

Väl framme i Helsingfors skrev Engel till sina föräldrar första maj 1816: (övers. från tyskan) ”Jag har nu innehaft min tjänst här i två månader. Jag har mottagits med stor vänlighet och hjälpsamhet ...”

C.L. Engel ritade nästan alla de offentliga byggnaderna i Helsingfors, och dessutom ett flertal privata hus. Här bodde han återstoden av sitt liv, till 1840, och begravdes på Sandudds begravningsplats, i den gamla delen.

Helsingfors stadsarkiv lät tillsammans med Helsingfors-Samfundet översätta breven till finska, och de publicerades år 1989. Verket säljs fortfarande av Helsingfors-Samfundet.

Bild: Stadsarkivet, Engel-samlingen.

Brevsamlingen omfattar även några ritningar, teckningar och kartor. Denna vackra karta hör ihop med ett brev daterat 4 juni 1822.

Statyn Tre Smeder

Ett av de kändaste landmärkena och en populär mötesplats i Helsingfors är statyn Tre Smeder utanför varuhuset Stockmann, i korsningen mellan Alexandersgatan och Mannerheimvägen. Denna skapelse av Felix Nylund avtäcktes den 2 december 1932. 

Statyn Tre Smeder – ett av de kändaste landmärkena och en populär mötesplats i Helsingfors –  står utanför varuhuset Stockmann, i korsningen mellan Alexandersgatan och Mannerheimvägen.

Där de tre herrarna nu svingar släggorna låg en allmän brunn mellan åren 1860 och början av 1890-talet. Studenthuset, ritat av arkitekt Hampus Dalström, blev färdigt år 1870. Då år 1910 ett nytt studenthus restes strax intill, började man tala om Gamla Studenthuset –  eller ofta bara ”Vanha”, dvs. förleden i den finska motsvarigheten. Bild från 1870-talet.

Statyn Tre Smeder skulpterad av Felix Nylund på beställning av stiftelsen Pro Helsingfors avtäcktes den 2 december 1932. Stiftelsen bad staden om lov att få resa en statygrupp i brons på platsen utanför studenthuset. Stadsfullmäktige beslöt i januari 1931 att med tacksamhet anta förslaget. Villkoret var att stadsstyrelsen skulle få bestämma exakt var på platsen framför Studenthuset statyn skulle stå (Stadsfullmäktiges protokoll 28.1.1931 § 19. Helsingfors stadsarkiv).

Året innan hade stadsstyrelsens föregångare Drätselkammaren tillsatt en fyra personers kommitté för att uppgöra förslag till anskaffande av konstverk för att pryda allmänna platser i staden. År 1931 beställde staden sedan verk av flera bildhuggare för detta ändamål. Bland verken finns ”Boxarna” i Paasivuoriskvären (före detta Cirkusskvären) på Broholmen, och ”Björn vid myrstack” i nuvarande Björnparken (före detta Agricolaskvären). Trots att Tre Smeder finansierades av en privat stiftelse var statyn en del av detta projekt.

Under Vinterkriget 1930-40 skyddades statyerna i huvudstaden mot bombardemang med hjälp av uppspikade skydd.

Men av Sovjetunionens massiva bombardemang mot Helsingfors vintern 1944 bär Tre Smeder ännu spår: både i statydelen i brons och sockeln i granit märks avtrycken av splitter.

Mera om statyerna i Helsingfors:

Helsingfors stads konstmuseum HAM

Tölö detaljplan anno 1906

bild av Helsingfors stadsmuseum.

Tölö detaljplan anno 1906

Tölö by är från medeltiden, och det äldsta bevarade omnämnandet är i ett testamente daterat 1476 som finns på stadsarkivet i Reval (Tallinn). Främre resp. Bortre Tölö väntade länge på en detaljplan. År 1898 beslöt Helsingfors stad utlysa Finlands första detaljplanetävling för just Tölö. 

Detaljplanen för Tölö anno 1906

Främre resp. Bortre Tölö (numera 13. och 14. stadsdelen) väntade länge på sin detaljplan. För Berghäll på andra sidan Tölöviken uppgjordes en detaljplan redan på 1890-talet.

Tölö by är från medeltiden, och det äldsta bevarade omnämnandet är i ett testamente daterat 1476 som finns på stadsarkivet i Reval (Tallinn). Byns mitt låg i tiden där Nationaloperan står idag. Tölö bys marker omfattade hela nuvarande Helsingfors centrum och holmarna utanför.

Då fanns det ännu villabebyggelse på de vida klipphällarna i Tölö - byggnader utspridda lite här och där. En hel del arbetarbefolkning hade också flyttat in, i och med att den stora bangården strax intill och några stora fabriker, såsom Tölö sockerbruk, behövde mycket arbetskraft. I sänkorna mellan klipphällarna fanns kålodlingar – i huvudsak ryska. Foto: Helsingfors stadsmuseum / Signe Brander.

På 1890-talet rörde den då unge arkitekten Lars Sonck upp en tidningsdebatt om området Tölö, och den fick en oväntad följd. Staden beslöt nämligen år 1898 utlysa Finlands första detaljplanetävling om just Tölö.

Efter många om och men godkände stadsfullmäktige arkitekterna Gustaf Nyströms och Lars Soncks plan år 1903. Det offentliga beslutet om planen fattades av den kejserliga senaten – om än först tre år senare.

Slutgiltigt fastställdes den av Finlands chargé d’affaires i S:t Petersburg, ministerstatssekreterare August Langhoff. På detaljplanen gjordes anteckningen ”I Nåder fastställd i Peterhof 10. / 23 oktober 1906. Ministerstatssekreterare A. Langhoff”.

Det var alltså på Peterhof, kejsarfamiljens sommarpalats utanför S:t Petersburg, som planen fastställdes. Dubbeldatumet förklaras av att Ryska Kejsardömet ännu använde den julianska kalendern, medan Finland – liksom övriga Västeuropa – använde den gregorianska kalendern. Efter fastställandet uppgjordes en byggnadsordning, varpå staden inledde försäljningen av tomter. År 1908 kunde man omsider börja bygga stadsdelen Tölö.

I Tölö hade spårvagnstrafik inletts långt före man började bygga själva stadsdelen. På 1890-talet trafikerade hästdragna spårvagnar på två linjer i Helsingfors, nämligen Sörnäs - Maria sjukhus och Tölö - Brunnsparken. Sistnämnda gick mellan spårvangsstallarna i Tölö och Katolska kyrkan. De äldsta byggnaderna i de nuvarande spårvagnsstallarna i Tölö är från år 1900,då de gamla häststallarna fick ge vika i och med att spårvagnarna i huvudstaden elektrifierades.

I den skrymmande detaljplanen (180 cm x 130 cm) har de viktigaste ortnamnen också skrivits in på ryska. Även gatunamnen i Tölö fastställdes i och med detaljplanen.

Arkitekterna Gustaf Nyströms och Lars Soncks plan är vackert färglagd och upplimmad på duk. Förvaras på Helsingfors stadsarkiv.

Ämbetshuset i Berghäll

Bild: Ur filmen Kaupunki rakentaa (Staden bygger): Ämbetshuset i Berghäll (1966)

”Kallion virastojättiläinen”, dvs. ämbetsbjässen i Berghäll, rubricerade i maj 1965 finskspråkiga kvällstidningen Ilta-Sanomat en artikel om att ett nytt ämbetshus hade blivit färdigt vid Andra linjen. Det massiva byggnadsarbetet var en stor satsning från huvudstadens sida, ett länge planerat företag. 

Ämbetshuset i Berghäll

I maj 1965 rubricerade finskspråkiga kvällstidningen Ilta-Sanomat en artikel om att ett nytt ämbetshus hade blivit färdigt vid Andra linjen med ”Kallion virastojättiläinen”, dvs. ämbetsbjässen i Berghäll. Det massiva byggnadsarbetet var en stor satsning från huvudstadens sida, ett länge planerat företag. 

Behovet av en ny egen byggnad för stadens socialväsendes verk och inrättningar påtalades för första gången på 1930-talet. Kriget gjorde sedan att även detta viktiga byggprojekt sköts på framtiden, och saken togs upp på nytt först år 1950, då stadsstyrelsen också tillsatte en kommitté för ändamålet.

Fem år därpå framlades förslag om att bygga ett ämbetshus och fattades beslut att ordna en allmän arkitekturtävling. Man beslöt placera ämbetshuset på klipporna mellan Djurgårdsvägen, Andra linjen och Porthansbrinken. Då stod där bara ett par av de så kallade Djurgårdsvillorna. Tävlingen, som var öppen för alla arkitekter i Norden, vanns av signaturen ”Roc”, som arkitekt Heikki Sirén jämte medarbetare stått för. En byggkommitté tillsattes, och planeringen av arbetet gavs i uppdrag åt arkitekterna Kaija och Heikki Sirén. Helsingfors stadsstyrelse godkände ritningsutkasten i september 1960.

En av de gamla trävillorna på klipporna mellan Djurgårdsvägen och Andra linjen fick vika för det nya ämbetshuset. Snart delade ytterligare några villor dess öde, då Stadsteaterns bygge kom igång strax väster om ämbetshuset. Teatern öppnade för publik år 1968. Bilder från mellankrigstiden (1940-41) och början av 1960-talet.

Socialverkshuset, som byggnaden kallades förrän den blev färdig, var det största bygget i stan dittills. På den tiden utgjorde den elva våningar höga huvuddelen jämte flygelbyggnader ett gigantiskt projekt – större än självaste riksdagshuset. Arbetet tog nästan fem år, och ämbetsverkens inflyttning i nybygget kom igång i april-maj 1965.

Fem år som stadshus

Såsom man redan på 1930-talet tänkt sig hade huset byggts närmast för stadens egna verk och inrättningar inom socialsektorn, som till betydande del hade verkat i bristfälliga eller rentav primitiva lokaler. Men den stora byggnaden inrymde även andra funktioner, såsom folkskolkansliet och stadens statistiska byrå.

Vid planerandet av ämbetshuset hade man samtidigt uppgjort planer för en efterlängtad omgripande renovering av Stadshuset. Man beslöt att stadens ledning och en del av stadskansliets funktioner skulle flytta från Esplanaden till ämbetshuset när det blir klart. När stadsdirektören, överborgmästare Lauri Aho i augusti 1965 återvände från semestern återtog han arbetet i ett splitternytt ämbetshus. Så skulle det bli ännu i fem år, medan den i årtionden planerade ombyggnaden av Stadshusets interiör pågick (under benämningen sanering). Socialverkshuset döptes sedan officiellt till Ämbetshuset i Berghäll (på ämbetsslang KaVi, enligt förlederna i det finska namnet Kallion Virastotalo).

I flygelbyggnaden vid Djurgårdsvägen fick även Stadsarkivet nya lokaler år 1965. Därmed fick det, efter att ha grundats redan 1945, tidsenliga utrymmen för sin verksamhet på ett och samma ställe. Tidigare hade arkivets största arkivutrymme funnits i skyddsrummet under Tempelplatsen.

Kajerna i Södra hamnen

Karta: Stadsarkivet

Varifrån härrör namnen på kajerna i Södra hamnen, till exempel Slottskajen, Kejsargrundskajen, Lybeckskajen, Packhuskajen och Olympiakajen? Alla dessa namn har sitt historiska ursprung. 

Kajerna i Södra hamnen

1. Slottskajen

Slottskajen framför Presidentens slott började mot slutet av 1800-talet kallas Slottskajen trots att själva byggnaden på den tiden gick under namnet Kejserliga palatset. Palatset byggdes inför kejsarfamiljens besök i Helsingfors 1843. Hamnbassängen heter Slottsbassängen. Härifrån har passagerarfärjorna till Sveaborg traditionellt åkt.

2. Kejsargrundskajen

År 1835 restes på Salutorget den så kallade Kejsarinnans sten till minne av kejsarinnan Alexandras besök två år tidigare. Kejsar Nikolai I och hans gemåls farkost stötte på grund framför torget, och grynnan började omedelbart kallas Kejsargrundet. I samband med att ett järnvägsspår år 1895 drogs ut till Skatudden utvidgades Salutorget, och den nya utfyllnadsmarken fick namnet Kejsargrundskajen.

3. Lybeckskajen

Att anlägga nya stenlagda kajer i huvudstaden var arbetsdrygt och dyrt. I Salutorgets södra kant blev kajen färdig i medlet av 1800-talet. Från den avseglade båtarna till Reval (Tallinn), och sedermera också till Tyskland. Därför började man tala om Lybeckskajen. Bassängen strax intill Saluhallen heter Estbassängen, i och med att estniska skutor redan på 1800-talet brukade lägga till där.

4. Packhuskajen

Kring år 1900 låg det vid nuvarande adressen Södra kajen 10, mellan Södra resp. Norra Magasinsgatan ett packhus, där anlänt gods förvarades och förtullades. Kajen började då kallas Packhuskajen. Packhuset blev sedan nedrivet, och där det stått byggdes ett nytt hotell inför Olympiska spelen 1952.

5. Olympiakajen – Olympiaterminalen

Åren 1746-1938 låg det ett skeppsvarv där Olympiakajen nu ligger, (skeppsvarvet i Ulrikasborg, sedermera Helsingfors Skeppsvarv AB). År 1940 skulle de tolfte olympiska spelen hållas i Helsingfors, och därför började man bygga en passagerarterminal. Arbetena avbröts av Vinterkriget 1939-40, och sedan avblåstes också spelen. Men till 1952, då Helsingfors sedan fick hålla dem, blev Olympiakajen och Olympiaterminalen klara. 

Det gamla varvsområdet mellan Observatoriebacken och Brunnsparken fick vika för en ny tidsenlig passagerarterminal för båtpassagerare till de Olympiska spelen i Helsingfors 1952. Den nya byggnaden började kallas Olympiaterminalen, och det omgivande strandområdet Olympiakajen. År 1939, då man började bygga terminalen, anlände lite på 48 000 passagerare från utlandet till Helsingfors hamn. 

Pestparken i hjärtat av huvudstaden

Pestparken

Idag talar man ofta, i synnerhet bland ungt folk i Helsingfors, på nytt om Pestparken då man avser det som officiellt heter Gamla kyrkans park. Det illa klingande smeknamnet är en påminnelse om onådens år 1710, då pesten härjade i Helsingfors. 

Pestparken i hjärtat av huvudstaden

Idag används allmänt, i synnerhet bland ungt folk i Helsingfors, benämningen Pestparken. Officiellt bär denna park i hjärtat av Helsingfors namnet Gamla kyrkoparken, till vardags Gamla kyrkans park.

På ömse sidor om portalen vid parkens kant mot Bulevarden berättar minnesplattor uppsatta på försorg av Helsingfors-Samfundet år 1938 om tragiken då pesten år 1710 härjade i Helsingfors. De som förgicks i farsoten begravdes på ett område som är större än den nuvarande parken. Orsaken till att pesten kom hit till Norden var Stora nordiska kriget, vars skådeplats just då var Livland (i Balticum), som på den tiden var en del av det svenska storriket kring Östersjön. Kriget hade börjat redan år 1700, och år 1709 led svenska hären (där många finländare, dåförtiden svenska undersåtar, tjänade) det berömda nederlaget vid Poltava, i det som idag är Ukraina. Därpå hade de ryska trupperna intagit Riga, och i juni 1710 Viborg. Näst i turen stod Reval (Tallinn).

Stora folkhopar på flykt undan striderna rörde sig i trakten. Skräcken bland revalborna tilltog ytterligare då det visade sig att de flyktingar från Livland som sökt skydd innanför stadens murar hade hämtat med sig en fasansfull farsot, inget mindre än pesten. Då ryssarna anlänt till norra Estland ställde flyktingarna kosan norrut mot Finland, och redan i början av augusti hade pesten nått Helsingfors.

Farsoten spred sig snabbt och förödande.

Man har bedömt att 650 av stadens bofasta invånare, alltså omkring hälften av dem, dog i pesten. Vad som hände med alla de stadsbor som flydde ut till landsbygden kan man bara gissa sig till. Av de flyktingar som kom hit avled hundratals, uppskattningsvis nästan lika många som av helsingforsborna. En annan uppskattning är att det sammanlagt begrovs omkring 1 200 personer. Gravarna där de pesoner vilade som dött redan under svältåren i slutet av 1600-talet låg i samma område, under de nuvarande kvarteren och gatorna.

Som egentlig begravningsplats för helsingforsborna fungerade Gamla kyrkans park från år 1790 ända tills år 1826, då Sandudds begravningsplats togs i bruk. De stora samgravarna för dem som stred i de vita finländska trupperna och i de kejserliga tyska trupperna och stupade vid erövringen av Helsingfors i april 1918 finns också i parken. Mot Georgsgatan ligger ännu minnesmärket i granit och samgraven för de frivilliga från Helsingfors som stupade i Estlands frihetskrig 1919.

Orosåret 1917 i Helsingfors

Revolutionära matroser och soldater på Senatstorget år 1917.

Då den borgerliga revolutionen utbrutit i S:t Petersburg i mars 1917 spred sig upprorsstämningar i synnerhet bland ryska flottans manskap även i Helsingfors. I Stadsarkivets utställningsrum lades vintern 2018 fram en utställning kring detta tema. 

Orosåret 1917 i Helsingfors

Då den borgerliga revolutionen utbrutit i S:t Petersburg i mars 1917 spred sig upprorsstämningar i synnerhet bland ryska flottans manskap även i Helsingfors. Här grep man tillfället att hämnas för åratal av hunsande från officerarna. En stor del av officerarna ställde sig i och för sig välvilligt till revolutionen, men i manskapets ögon företrädde de gammalt välde och stagnation.

Revolutionära matroser och soldater på Senatstorget år 1917.

I mars hissade ett efter ett av de ryska örlogsfartyg som ankrat utanför Helsingfors den röda fanan, och tände röd stridsbelysning. På många av dem mördade upproriska matroser sina officerare eller jagade dem, tillsammans med ryska soldater som gjort gemensam sak med matroserna, på stadens gator, där en del officerare blev skjutna.

Hur många officerare som fick stryka med finns det många uppfattningar om. Enligt en beräkning hade redan den 18 mars ett hundratal befälspersoner ur ryska armén eller flottan dräpts. Trots alla skott som skallade på gatorna och den kringstrykande soldatesken kom ingen av stadens invånare till skada.

I november, när bolsjevikrevolutionen brutit ut i Ryssland, blev det oroligt igen också i Helsingfors, och en storstrejk utbröt i Finland. Man krävde åtta timmars arbetsdag och en reform av kommunallagen som skulle göra kommunalvalen mera demokratiska. Bägge kraven bifölls när lantdagen (riksdagen) godkände dem.

Utställning om Helsingfors år 1917 i Stadsarkivet (i Ämbetshuset i Berghäll, Djurgårdsvägen 3 F, 00530 Helsingfors

Helsingfors som krigssjukhusstad


Då Första världskriget brutit ut i början av augusti 1914 fick Helsingfors stads egna sjukhus Maria och Stengård i uppdrag att sköta soldater ur ryska armén som blivit sårade vid fronten. Dessutom inrättades sjukstugor i alla tänkbara stora utrymmen, såsom i den ännu inte färdigbyggda Helsingfors centralstations väntsal och i kejserliga palatset (idag Presidentens slott). 

Helsingfors som krigssjukhusstad

Då Första världskriget brutit ut i början av augusti 1914 fick Helsingfors stads egna sjukhus Maria och Stengård i uppdrag att sköta soldater ur ryska armén som blivit sårade vid fronten. Dessutom inrättades sjukstugor i alla tänkbara stora utrymmen, såsom i den ännu inte färdigbyggda Helsingfors centralstations väntsal och i kejserliga palatset (idag Presidentens slott).

Ryska armén och flottan hade sammanlagt 17 tillfälliga lasarett i Helsingfors. I Helsingfor on hyvä   Även till exempel Ariadne, alltså Finska Ångfartygs Aktiebolags berömda passagerarfartyg, fungerade som krigslasarett i Södra hamnen.

De 307 första sårade soldaterna anlände med tåg i november 1914. Redan första krigshösten fanns det i Helsingfors sammanlagt nästan tusen sjukbäddar för sårade. Behovet av dem varierade starkt enligt läget på fronten.

Under Första världskriget nådde krigshandlingarna aldrig finländsk mark. Men Ryssland garderade sig genom stora befästningsarbeten för tyska angrepp mot S:t Petersburg via Finlands sydkust. Av den anledningen var Helsingfors också en viktig krigshamn för den kejserliga ryska flottan.

Efter bolsjevikrevolutionen i november 1917 (också kallad Oktoberrevolutionen i och med att den julianska kalendern då ännu användes i Ryssland) började de ryska trupperna söka sig bort från Finland. Det fanns ryska örlogsfartyg i Helsingfors ännu då de tyska trupperna intog staden i april 1918.

Kejsar Nikolai II besökte Helsingfors en gång under sin regeringstid. Besöket den 10 mars 1915 tog en dag, och under den bekantade han sig bland annat med kejserliga palatset (nuvarande Presidentens slott), som då tjänade som krigslasarett.

Sinebrychoffska trädgården blev park

Sinebrychoffska trädgården blev park

År 1819 grundade ryskfödde köpmannen Nikolai Sinebrychoff ett ölbryggeri på mark som han skaffat i Sandviken i Helsingfors dåvarande utkanter. Snart beslöt bryggarfamiljen anlägga också en trädgård med tillhörande växthus på området. Trädgården blev en av de finaste i Helsingfors – om inte finast. Numera är stället känt som Sinebrychoffska parken, eller officiellt Sinebrychoffsparken. 

Sinebrychoffska trädgården blev park

I turistguider från ryska tiden beskrivs parken i lyriska ordalag, som inte glömmer att nämna ägarfamiljens godhetsfulla inställning. Trädgården med sina skuggiga lunder, vindlande gångar  och talrika blomsterarrangemang och planteringar var nämligen öppen för allmänheten.

Guiderna förde fram trädgården, sedermera parken, som en av de sevärdheter som resenären inte skulle missa i Helsingfors. Och visst hade ju guideböckerna fog för berömmet: parken hade då sin glansperiod, och var en sann oas i staden. Idag är Sinebrychoffsparken en skugga blott av vad den en gång varit.

Familjen Sinebrychoffs trädgård under sin glansperiod på 1890-talet. I bakgrunden familjens palatslika hem vid Bulevarden. År 1921 testamenterade Paul och Fanny Sinebrychoff sin stora konstsamling till finska staten. Den finns nu utställd i bryggarsläktens före detta hem.

Ryskfödde köpmannen Nikolai Sinebrychoff, som inledde sin affärsverksamhet vid Sveaborgs fästning på 1810-talet, skaffade ett markområde i Sandviken i dåvarande utkanterna av Helsingfors, och fick lov att grunda ett ölbryggeri på området år 1819. Ganska snart beslöt ägarfamiljen anlägga en trädgård med tillhörande växthus på området. För detta ändamål köpte Sinebrychoff tre hektar mark till av staden. Man började efter tidsandan anlägga parken enligt romantikens ideal. I ett lummigt landskap skulle lusthus placeras ut, lämpligen vid dammar med små valvbroar.

Fruarna Sinebrychoff, Anna och Fanny, såg till att området gjordes allt trivsammare, och vistades själva mycket i den lummiga grönskan. Trots att trädgården anlades på helt privat mark och sköttes ur bryggarfamiljens medel har den alltid varit öppen för allmänheten. Och där ordnade Fanny Sinebrychoff också småskalig förplägnad för grannskapets barn, som ofta var från mindre bemedlade familjer. Men nattetid hölls parken stängd under den sinebrychoffska eran – redan då för att förhindra ofog och åverkan. Den vackra porten i smidesjärn ut mot Bulevarden finns ännu kvar.

Under 1800-talet fick växthusen olika slags lagerutrymmen till granne. Även iskällaren – viktig för nedkylningen av ölet – utvidgades år 1865, och i nybyggets ena ända byggdes ett åttkantigt torn. Iskällarbyggnaden hade det träffande smeknamnen Sibirien. Tornet står ännu kvar som en påminnelse om det byggnadsbestånd som en gång varit, och har blivit ett slags symbol för hela Sinebrychoffsparken.

Men själva Sinebrychoffska parken, som stadsborna döpt trädgården till, var hotad på 1960-70-talet. På grund av den ökande trafiken sprängdes en tunnel genom parken, nuvarande Maltgatans tunnel. Samtidigt förekom planer på att rentav bygga skyskrapor i parken. Gamla byggnader revs för att ge rum åt kommande förnyelse. En del av parken användes som bilparkering.

År 1965 köptes parkområdet av Helsingfors stad. En över tioårig livlig debatt om parkens öde utmynnade slutligen i att den bevarades, och i början av 1980-talet började man rusta upp den, efter många år av försummelse. Själva bryggeriet flyttade år 1993, då det inte längre var möjligt att utvidga och bygga nytt i Sandviken, ut till Kervo, en av Helsingforsregionens nordliga kommuner.

Nikolai Sinebrychoff lät också bygga ett ståtligt 26 rums residens för släkten. År 1842 stod denna nästan palatslika byggnad, ovanligt pampig för helsingforsiska förhållanden, klar vid Bulevarden. De sista invånarna med bryggarsläktens namn var herrskapet Paul och Fanny Sinebrychoff. Fanny avled år 1921, några år efter sin make. Numera tjänar residenset som Konstmuseet Sinebrychoff inom Finlands Nationalgalleri. Dess stomme utgörs av familjen Sinebrychoffs hem, med permanent utställning i andra våningen.

Officiell självständighetsfest på Nationalteatern 13.1.1918

Officiell självständighetsfest på Nationalteatern 13 januari 1918

Den 4 januari 1918 erkändes Finlands självständighet av Sovjet-Ryssland. Som följande gjorde Frankrike, Sverige och Tyskland det. Därefter kunde en officiell folkfest för erkännande av Finlands självständighet ordnas.  Festen hölls på Nationalteatern den 13 januari 1918. 

Officiell självständighetsfest på Nationalteatern 13 januari 1918

Den 4 december avgav Finlands senat (sedermera regering), då ledd av Pehr Evind Svinhufvud, till Finlands lantdag (sedermera riksdag) en självständighetsförklaring, som denna godkände den 6 december 1917. 

Erkännande för självständigheten söktes först bland andra länder, men Svinhufvud blev tvungen att foga sig och resa till S:t Petersburg för att få revolutionsledaren Lenin att först göra det. Sovjet-Rysslands godkännande erhölls den 4 januari 1918. Därpå erhölls det av Frankrike, Sverige och Tyskland. Först efter det kunde man hålla en folkfest med anledning av att Finland erkänts som självständig stat. Festen hölls på Nationalteatern den 13 januari 1918. Bild: HSM

Veckojournalen Suomen Kuvalehti hade ett bildreportage där man konstaterade att

Den strålande folkfest som den 13 januari  hållits på Nationalteatern blev som ett officiellt erkännande av de ideal som redan länge glött i vårt folks ungas barm. Särskild glans åt festen gav företrädarna för de främmande länderna, Senaten och Lantdagens borgerliga gruppering, som alla var placerade på första raden.

Ännu i mars 1917 hade stora hopar soldater ur ryska armén samlats på Järnvägstorget framför teatern för att demonstrera för revolutionen.

Från folkfesten den 13 januari hann det bara gå två veckor innan den samhälleliga tudelningen i vårt land radikalt tillspetsades, i och med att de första striderna av ett medborgarkrig utkämpades den 27 januari 1918.



09.06.2020 09:04