gåvade arkitekten Carl Ludwig Engel, som i egenskap av direktör för inten- dentkontoret ansvarade för den nya huvudstadens många byggnadsprojekt. Kompanjonerna valde Ulrikasborgsbergets bara kulle till plats för Observa- toriet. Den låg på södra sidan av den egentliga staden, i skydd från stadens rök och ljus. Den ryska fl ottan hade vittgående planer på att använda kullen för sina egna behov och för att visa stormaktens välde, men kejsar Nikolaj I ansåg att vetenskapen skulle ge större ära. På kejsarens befallning överlät Helsingfors stad den bergiga kullen till universitetet för astronomisk forsk- ning. Universitetets rektor, fysikprofessorn Gustaf Gabriel Hällström, påver- kade också saken kraftfullt. Han började som forskare i astronomi och över- gick sedan till värmefenomen. Hällström var en mångsidig kraftgestalt som på fl era sätt främjade utvecklingen i det Finland som nyligen blivit autonomt. Engel placerade Observatoriet i startpunkten för huvudstadens nord-sy- daxel. Han förstod att en byggnad som syns överallt i staden ställde extra höga krav på planeringen. Enligt Engel skulle byggnaden också bli en ”pryd- nad för staden”. Resultatet av samarbetet mellan en forskare som känner till den nya vetenskapens krav och en arkitekt som är medveten om uppdragets utmaningar revolutionerade planeringen av observatorier runtom i världen. Ett exempel på detta var år 1883 då man gav order om att upprätta ett kejserligt centralobservatorium i södra delen av Sankt Petersburg, på Pul- kovokullen, och professor Wilhelm Struve, som ansvarade för planeringen, tog modell av Helsingfors observatorium. I observatoriet på Pulkovo ser man tydligt samma funktionella och arkitektoniska lösningar som i Helsing- fors observatorium. Observatoriets läge i stadsplanen och dess centrala syn- lighet i huvudstadens huvudaxel följde också förebilden Helsingfors. Pulko- vo blev under följande halvsekel ”astronomins huvudstad”, och de principer som visat sig fungera där användes åter i planeringen av nya observatorier runtom i världen. Helsingfors observatorium blev färdigt år 1834 och Argelander inledde sitt arbete där med observationsanordningar som svarade mot tidens nyaste krav. Under första hälften av 1800-talet var astronomernas uppgift att mäta stjärnornas positioner så noggrant som möjligt samt undersöka planeternas, månarnas och andra himlakroppars rörelser i solsystemet. Man fi ck exakt information om avståndet mellan stjärnorna första gången år 1838, då man i observatorierna i Tartu, Königsberg och Kapstaden lyckades mäta avstån- det mellan tre angränsande stjärnor. Samtidigt klarnade det att stjärnornas massor var i samma storleksklass som Solen. I Helsingfors observatorium lade Argelander sista handen vid sin egen forskning, där han fi ck svar på den fråga som länge varit olöst. Rör sig Solen och solsystemet i förhållande till omgivande stjärnor? Utifrån det här banbrytande arbetet löste man en av grundfrågorna gällande Vintergatans uppbyggnad och rörelsetillstånd. Man förstod omedelbart betydelsen av det här, och den kejserliga ryska ve- tenskapsakademin tilldelade Argelander, som en av de första, furst Demi- 8
Observatoriebacken
To see the actual publication please follow the link above