den och frågade: ”Har ni läst den här?” Jag svarade att det hade jag inte. Bo- ken var Waltaris Komisario Palmun erehdys, Mysteriet Rygseck. ”Den där Kuka murhasi rouva Skrofi n?, Vem mördade fru Kroll? har jag nog läst, men jag tyckte inte något vidare om den”, fortsatte jag vilket Särkkä svarade på: ”Inte jag heller. Men den här är bra. Läs den tills i morgon och kom tillbaka samma tid. Fundera på det om ni skulle göra en fi lm utav den.” Jag läste Mysteriet Rygseck och konstaterade att den innehåller förhör efter förhör och massor av karaktärer, och inte fl yter den lika smidigt som ett bra fi lm lmtema ska göra. Å andra sidan visste jag att man kan göra en fi av nästan vad som helst, bara man hittar på någon bra idé om hur den ska göras. Så jag tackade ja till Särkkäs förslag. Jag ställde dock några grundläg- gande villkor för kontraktet. Först krävde jag att fi lmen skulle utspela sig i slutet av 1930-talet och att iscensättningen och kostymerna också skulle pla- neras väl, vilket inte är helt billigt. Jag ville att männen och kvinnorna skul- le ha egna kostymarbetare. Därefter meddelade jag att jag skulle börja fi lma först i mitten av april och skulle använda 40 inspelningsdagar. Allt detta var villkor som gällde en ambitiös fi lm. Sedan sade jag: ”Och jag vill ha de bäs- ta skådespelarna som fi nns i Finland.” Särkkä gick med på allt detta, till och med det att jag höjde mitt eget arvode rejält. Boken visade sig vara ett bra tema för fi lmen. Jag hittade den rätta stilen för fi ck det hela att fungera. När jag såg Mysteriet Rygseck efter år- lmen och fi tionden på vita duken, visade den sig vara en utomordentligt lyckad fi lm som ännu efter 51 år efter premiären fi ck mellanapplåder och långa slutapplåder. Trots succén med Mysteriet Rygseck ville Toivo Särkkä inte göra en fi lm av Waltaris bok Vem mördade fru Kroll? varför fi lmbolaget Fennada Filmi Oy blev producent. Filmen fi ck heta Vem mördade fru Skrof? och även den lyckades slutligen bra. I synnerhet utvecklades samarbetet mellan de tre po- liserna Palmu, Kokki och Virta i fi lmen fi ck sin premiär på Bio lmen. När fi Rex i september år 1961, satt jag och Mika Waltari tillsammans i samma loge, och jag frågade som vanligt hur det stod till med honom. Waltari svarade däremot inte på ett sedvanligt sätt utan sade: ”Jag är mycket deprimerad”. Han förklarade vad det berodde på: redan den andra sommarsäsongen höll han på att försöka få igång en stor historisk roman, men förgäves. Jag visste att skrivandet var allt – hela livet – för Waltari, varför jag var genuint empatisk. Vi hade kommit nära varandra, så han berättade om sitt problem för mig som för en vän. Waltari skrattade till ett par gånger under fi lmen. När fi lmen slutade med mäktiga slutapplåder, vände Waltari sig till mig och sade: ”Filmen var mycket rolig. Jag känner mig uppfriskad.” Publiken vän- de sig mot bakre logen i biosalongen, och mot oss och applåderade stående. Upp i logen kom sedan Mauno Mäkelä, direktör för fi lmbolaget Fennada Fil- mi Oy, som konstaterade att så synd att de här böckerna nu tar slut, för pub- liken gillar dem mycket. Mäkelä frågade ännu om Waltari kunde tänka sig att skriva en Palmuhistoria till, den behövde inte vara lång, Matti skulle nog 36
Observatoriebacken
To see the actual publication please follow the link above