Lekens intåg i parkerna
Helsingfors växte snabbt under den andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet. Stadscentrum fick en ny skepnad när trä byttes mot sten och stadens utkanter med trähus bredde ut sig. Eftersom skogen kom att ligga allt längre bort, blev parkerna substitut för naturen – källor till fysisk och psykisk hälsa, och utstrålande frid och skönhet. Parkerna återspeglade den ledande kulturella och ekonomiska elitens ideal. I parker, såsom i Esplanaden och Brunnsparken, flanerade man omkring, allt medan man beundrade landskapet, planteringarna och sina likaså eleganta ståndsfränder. Det var olämpligt att springa, skrika, spela och leka i dessa parker, för att inte tala om att sitta lojt på gräsmattan och avnjuta matsäck.
De sociala problemen och hälsoproblemen i det växande Helsingfors hopade sig i de tätbefolkade arbetarstadsdelarna som reste sig i Rödbergen och norr om Långa bron – områden där det vid tidpunkten inte anlades några parker. Stadens elit fick emellertid så småningom upp ögonen för arbetarnas miserabla levnadsförhållanden, som man började lindra genom välgörenhet. Det anlades egna folkparker för arbetarna på Högholmen (1883) och Fölisön (1889). I folkparkerna, som var närapå i sitt naturliga tillstånd och där man kunde fördriva tiden under mer avslappnande former än i herrskapets parker, skulle naturen och den friska luften vederkvicka dem som var utmattade av arbete samt förebygga sjukdomar och dryckenskap, så som man hoppades.
Barnens naturliga lekplatser krympte i takt med att staden växte. När stenhusen reste sig, blev gårdarna trånga och mörka, och när trafiken ökade, blev det farligt att leka på gatorna. Det fanns gott om obebyggda områden i Helsingfors, men allteftersom idrott som hobby blev vanligare började man efterlysa idrottsplaner som fyllde den nya tidens mått. Redan på 1870- och 1880-talen höjdes röster om att det inte fanns tillräckligt med utrymmen för skolelevernas bollspel. Den idrottsplan som röjdes i Kajsaniemi år 1886 var kontroversiell, eftersom många ansåg att den förstörde parken. Småbarnen fick inga egna platser att leka på, och på idrottsplanerna hamnade de i vägen för de större.
Vid sekelskiftet ökade medvetenheten om missförhållandena i samhället och oron för klassmotsättningar orsakade av orättvisor. Det fanns en vilja att ta itu med problemen på ett flertal sätt. Barnen och arbetarklassen sågs som särskilt viktiga målgrupper, och målet var att förbättra deras välbefinnande och främja deras inordnande i samhället. Samtidigt uppstod nya yrkeskårer, såsom arkitekter med inriktning på stadsplanering och ett brett spektrum av yrkespersoner inom fostran och undervisning, som alla ville bidra till att lösa samhällets problem. Lek och parker spelade en viktig roll i det här sammanhanget.
År 1898 mottog stadsfullmäktige en motion som förordade en ökning av antalet lekplatser. Redan året därpå öppnades en lekplats i Brunnsparken och Kajsaniemi, och i parkerna anlades kälkbackar. Lekplatser byggdes även i andra parker, men de var små och hade ett dåligt läge, eftersom barnens lek enligt stadsträdgårdsmästaren utgjorde ett hot mot planteringarna och inte passade in i parkarkitekturen.
I Helsingfors föddes många barn under 1900-talets första årtionden, och barnens behov blev nu föremål för diskussion, även möjligheten till lek. I en skrivelse till stadsfullmäktige från år 1913 kritiserar Suomen voimistelunopettajien liitto (Finlands gymnastiklärarförbund) det faktum att lekplatserna i Helsingfors är så små, så få och så undermåliga i jämförelse med civiliserade länder. Gymnastiklärarna krävde att deras expertis skulle beaktas i planeringen av idrottsplaner och föreslog att man skulle införa ledd lekverksamhet. Vikten av motion, ljus och frisk luft motiverades med den utbredda förekomsten av tuberkulos bland barn och med folkskolelevernas dåliga kondition.
Stadens stadsplanearkitekt, som tog över styret i parkplaneringen, satte sig in i lekplatsfrågan år 1914 och medgav att det fanns fog för kritiken. Arkitekten var imponerad av det man åstadkommit med lekplatser utomlands, särskilt i Förenta staterna, och ansåg att parkerna borde reserveras för motion även i Helsingfors. I stället för att beundra landskapet skulle det vara möjligt med rekreation av ett aktivt och rationellt slag. Och i stället för blommor, skulpturer och annat nonsens skulle man i parkerna anlägga lekplatser och idrottsplaner för personer i olika åldrar.
Gymnastiklärarna föreslog ledd lek, som var populär i Förenta staterna, eftersom den gjorde det möjligt att fysiskt aktivera stora grupper av barn. Lek och motion måste vara ledda för att säkerställa den önskade fysiska och moraliska effekten. Som motvikt till det kaos som fri lek innebar behövdes disciplin och ordning för att förbereda barnen för samhällets krav. I Förenta staterna användes statistik för att bevisa att lekplatser förebygger ungdomsbrottslighet och sparar sjukhus- och fängelsekostnader – något man även hänvisade till i Helsingfors.
De framförda argumenten övertygade stadsfullmäktige, som tackade ja till gymnastiklärarnas erbjudande och anslog medel för att starta ledd lek på sommaren 1914. Tolv lekledare ledde under tre sommarmånader lekar i Kaptensskvären, på gården till den finska folkskolan Kallion kansakoulu i Berghäll, i Lappviksskvären och på Kajsaniemis lilla fält. Redan första sommaren var barnens entusiasm och föräldrarnas tillfredsställelse så stora att fullmäktige permanentade anslaget för gymnasternas lekverksamhet.
Sommarlekar i en anspråkslös miljö
Lekplatser och ledd lek fick etablerade former i Helsingfors på 1920- och 1930-talen, men de utvecklades inte målmedvetet. Nativiteten planade ut och småbarnens behov kom i skymundan när skolor grundades i rasande takt för de stora barnkullarna, som föddes under seklets första årtionden. Inom idrottsrelaterat byggande låg huvudfokus på tävlingsidrott för vuxna, för den unga republiken törstade efter framgång. Det anlades nog lekplatser i parker, men de var ofta bara rektangelformade områden med sandyta, ibland utrustade med en sandlåda och ett par gungor. Det fanns naturligtvis även många andra aktörer som erbjöd barnen sommarrekreation: Bland annat ordnade många föreningar och organisationer så kallade sommarkolonier samt utflykter och annat program för barnen.
Lekparksverksamheten sökte sin plats även i stadens förvaltning. År 1917 överfördes övervakningen den till uppfostringsnämnden, ett par år senare till barnskyddscentralen och år 1923 till barnskyddsnämnden. Kopplingen till barnskyddet fördunklade det faktum att de ledda lekarna var avsedda som sommarnöje för alla barn, oavsett bakgrund. I vissa föräldrars ögon var lekplatser välgörenhet för de mindre bemedlade, medan andra gjorde gällande att endast de mest välbärgade och upplysta arbetarfamiljerna visste hur de skulle dra nytta av denna service.
Till lekplatserna hittade emellertid en mängd barn med olika bakgrunder, som det fanns gott om i det traditionellt mångkulturella Helsingfors. Enligt den enda bevarade statistiken från denna tid talades följande språk på Sandstrands plan på sommaren 1934: finska 762, svenska 102, estniska 3, tyska 2, engelska 2, franska 1, polska 1, turkiska 5 och ryska 3. Det nämndes även att 11 barn var judar. Följande siffror visar att barnens åldersspann var brett och att de kom från olika sociala bakgrunder: 529 folkskolelever, 125 läroverkselever, 17 elever i förberedande skola, 46 barn i barnträdgårdsskola, 7 i yrkesskola, 16 i fortsättningsskola, 7 i hjälpskola och 154 hemma. Vikten av jämlikhet och likabehandling inpräntades i lekledarna, för barnens bakgrunder skulle inte påverka lekarna.
Varje plan hade vanligtvis tre instruktörer, så kallade tanter, som till en början mest var gymnaster och utan undantag kvinnor – ett nytt kvinnoyrke föddes sålunda på lekplatserna. Senare fick man nya instruktörer även från barnens led. De tonåringar som fick sommarjobb på lekplatserna gick under namnet småtanter. En del av dem, som hade varierande utbildning, stannade kvar i branschen. En lekinstruktörs arbete lärde man sig i praktiken av äldre kollegor, men så småningom sammanfattade man de praktiska lärdomarna i form av skrivna regler. Kurser började ordnas först år 1945, och på 1950-talet – som en följd av att lekparksverksamhet nu ordnades året runt – började instruktörerna utveckla sin kompetens, bland annat genom att ordna arbetskvällar där de lärde sig nya lekar, sånger och pysselinstruktioner. Innehållet i lekplatsernas verksamhet berodde i stor utsträckning på tanternas entusiasm och kreativitet; bland annat jippon, fester och utflykter ordnades.
På 1920- och 1930-talen ordnade man sommarlekar på fyra lekplatser i olika stadsdelar. Verksamheten på lekplatsen i Djurgården respektive Vallgård samt lekplatsen på Sandstrands badstrand, som kom till år 1929, fick fasta former. I södra Helsingfors lekte man än i Brunnsparken, Kaptensskvären, Smedsparken och än i Bergsmansskvären. Förhållandena var enkla. Först år 1933 uppfördes ett utedass i Djurgården, Sandstrand och Vallgård, och år 1935 installerades till och med en vattenledning i Sandstrand. Ingen lekplats hade inomhusutrymmen vid den här tiden, så instruktörerna bar med sig de visserligen knappa lekredskapen om de inte kunde inrymmas i någon källare nära parken.
Urvalet av lekredskap antecknades på sommaren 1925 på Djurgårdens plan. I slutet av dagen packades 5 linjebollar, 7 sandspadar, 4 formar, 11 småbollar, 8 tömmar, 3 bollnät, 3 dockor, ett räknespel, ett Svarte Petter-spel, ett kortspel, en ärtpåse, en bil, en dockvagn, ett bollspel i trä och 9 käglor ner i leksakslådan, dit allt bars. Den sommaren var 407 barn inskrivna på Djurgårdens plan och upp till 200 barn kunde leka samtidigt. Lekparkernas klassiker blev styltor och vagnar för pojkar, av vilka de första skaffades år 1935 från Stockmanns varuhus för användning på Djurgårdens lekplats. För utvecklingen och underhållet av lekredskapen ansvarade instruktörerna.
Även under kriget fortsatte leken på Helsingfors planer, men antalet barn minskade något i staden. Barn skickades i säkerhet till landsbygden och som krigsbarn till Sverige och Danmark. År 1941 avbröt fortsättningskriget lekarna redan vid midsommar, men år 1942 fortsatte man som tidigare, liksom under de följande somrarna.
Sommaren 1942 infördes matutdelning på lekplatserna i Helsingfors, en tradition som lever kvar trots att den är synnerligen omtvistad. Redan år 1938 hade fullmäktige beviljat penningmedel till matsäckar, men regelbundna parkmåltider började snart ordnas i syfte att stärka de hungriga barnen under denna kristid. Stadens livsmedelscentral levererade stora kannor med ärt- eller köttsoppa – eller med välling, som barnen fick sleva i sig så mycket de orkade.
Från lekplatser för barn till lekparker för alla
Efter kriget riktades blickarna mot framtiden. Befolkningen ökade under gynnsamma förhållanden och födelsetalen nådde sin topp när de stora åldersklasserna såg dagens ljus. Man ville erbjuda barnen möjlighet att växa upp i en miljö som uppfyllde den nya tidens ideal. Vid samma tid växte Helsingfors kraftigt genom att ett stort område inkorporerades i staden år 1946. En ny boendeform började byggas i de inkorporerade områdena, nämligen glest bebyggda flervåningshusförorter mitt i naturen men med behövlig service.
I den atmosfär som då rådde väcktes intresset för lekplatser på nytt. Staden tillsatte en kommitté för att utreda hur lekplatserna kunde förbättras. Betänkandet, som färdigställdes år 1950, var ambitiös. En förstklassig lekplats skulle bestå av ett inhägnat område på minst en hektar, varav en del skulle vara avgränsad som en lekplats för de större barnen, en del som en lekplats för småbarnen. Området skulle ha en byggnad avsedd för instruktören, uppvärmningsändamål och lekredskap. Dessutom behövdes en plaskdamm, ett byggområde, en plats för hemlek, gungor, en karusell, en rutschkana, en vattenpost, ett dass och vintertid en skridskobana, ett skidspår och en kälkbacke.
Lekplatsernas administrativa ställning cementerades år 1951, då de kommunaliserades. Lekparksverksamheten underställdes barnträdgårdsdirektionen och en särskild inspektör tillsattes. Lekplatser började utvecklas i rask takt. Redan 1948 utrustades planerna i Djurgården, Brunnsparken och Britas med baracker som inte längre behövdes vid skridskobanorna och som nu kunde användas för förvaring av redskap. År 1951 startade på Braheplanen den länge efterlängtade åretrunt-verksamheten och snart fick man stugor där barnen kunde söka skydd från väder och vind.
Antalet lekplatser ökade och många nya planer anlades för bruk året runt. Åretruntplaner byggdes i de nya bostadsområdena och förorterna i stadens utkanter, såsom i Kottby 1952, Majstad 1954, Månsas 1954, Tullbommen 1957 och Norra Haga 1959, samt i områden med brist på naturliga lekplatser i stadskärnan, såsom Vallgård 1955 och Smedsparken 1956. Trots det ansågs takten vara för långsam och år 1956 krävde den nya lekparkskommittén att sammanlagt 128 lekplatser skulle anläggas. År 1962 upprepade nästa kommitté det här kravet, eftersom nativiteten ökade ytterligare.
När förortsbyggandet tog fart på 1960-talet, använde stora byggföretag prefabricerade betongelement för att bygga hela bostadsområden, där de ekonomiska övervägandena styrde. Barnens behov hamnade då lätt i skymundan, och lekplatser byggdes ofta sent och ibland på platser som låg långt borta och hade ett trafikmässigt olämpligt läge. Ibland fick lekplatsinspektören överta områden för lekändamål i de få grönområdena i förorterna, så gott som med eget tillstånd. I den offentliga debatten under denna tid, som kännetecknades av en allmän samhällelig medvetenhet, anklagades staden för att vara barnfientlig. På 1960-talet öppnades dock i stort sett årligen välutrustade lekplatser i förorterna i östra Helsingfors, som var hemvist för stora barnskaror, och lekledarnas yrkeskår och arbetsfält fortsatte att växa.
I takt med att det blev allt vanligare att kvinnor förvärvsarbetade ökade behovet av dagvård och år 1973 blev dagvården en lagstadgad socialtjänst som kompletterades av lekplatserna i Helsingfors. Byggandet av lekplatser tog fart, men verksamhetens karaktär förändrades. År 1981 slopades ordet lekplats – ett minne från den tid då disciplin och ordning skulle råda i ledd lek och tanternas visslor ljöd skarpt – och man började i stället tala om lekparker. Lekplatsinspektörstjänsten avskaffades år 1985 och planerna underställdes dagvårdsbyråerna i de olika stordistrikten, vilket försvagade den tidigare så sammansvetsade lagandan.
År 1991, då landet befann sig i en ekonomisk depression, upphörde de nu föråldrade sommarlekplatserna. Åretruntlekparkerna utvidgade sin kundkrets och sitt utbud, och den tidigare spontaniteten ersattes med mer regelbundna verksamhetsformer. Från och med 1980-talet började eftermiddagsverksamheten för skolelever få en allt större betydelse och på 1990-talet började man tala om lekparkerna som en mötesplats för invånarna i området. Alla från spädbarn till de allra äldsta var välkomna. Den etniska och kulturella mångfalden i Helsingfors har ökat och detta medfört nya möjligheter men också nya utmaningar.
I dag har Helsingfors ett stadsomfattande nätverk av 70 lekparker som är öppna året runt och som erbjuder ett brett utbud av tjänster för olika invånare i olika åldrar i sitt område. Avgiftsfria, professionellt ledda lekparker som är öppna för alla är – i den här utsträckningen – ett fenomen som kännetecknar Helsingfors – och resultatet av nästan hundra år av ambitiöst utvecklingsarbete.
Översättning av text skriven av Jere Jäppinen