inte nämnvärt blandade sig i själva backens bergiga och steniga utformning. Den regelbundna stadsbebyggelsen på vänstra sidan av backen sträckte sig över åsen under andra hälften av 1800-talet och spred sig före slutet av år- hundradet över hela Ulrikasborg. Den vänstra uppfarten till Observatorie- berget stängdes år 1888 då Kirurgiska sjukhuset stod klart. I början av 1880-talet blev man intresserad av att placera hus för de nya adelslösa ständerna på Observatorieberget och arkitekt F. A. Sjöström gjorde upp planer för detta. Man ville att landskapet i Södra hamnen skulle domine- ras av en palatslik byggnad som framhävde Finlands ställning som självstyre och som skulle synas som ett landmärke långa vägar ut på öppna havet. Då ar- kitekten dog avstod man från byggplatsen, men så gott som samtidigt frams- tälldes förslag om ett historiskt-etnografi skt museum, en tidig version av det nuvarande Nationalmuseet, i backen. Samtidigt föreslog man än en gång en trädgårdsstadsdel på platsen, något som den här gången stötte på patrull. Från bergig ås till kontinental landskapspark Byggnadsplanerna till trots hade man på stadens magistrat redan på 1880-ta- let fått en tanke om att förvandla Observatorieberget till ett allmänt rekrea- tionsområde. Då det parkområde som tidigare fungerat som det privata Ulri- kasborgs bad- och brunnsinrättning i Brunnsparken också övergick i stadens ägo, började man betrakta de här två backarna som en helhet. Nu inbjöd man trädgårdsmästare Sven Lindh från Stockholm, och han gjorde upp planer på hur bägge två skulle anläggas till offentliga parker. Det slutade med att sta- den inrättade en egen stadsträdgårdsmästartjänst, till vilken man värvade Svante Olsson, också han svensk. En av Olssons första uppgifter var att pla- nera Observatoriebergets park och Brunnsparken. I båda parkerna använde Olsson det stockholmska sättet att förvandla de bergåsar som i rutnätsplanen förblivit obebyggda till utsiktsparker. Sät- tet byggde på den kontinentala landskapsparkstilen, som hade fått sin bör- jan med baron Haussmanns förnyelser i Paris i mitten av 1800-talet. Den nya parkmodellen gick ut på kraftfull markberedning av den ursprungliga ter- rängen enligt på förhand defi nierade landskapsideal. Det här krävde utfyll- nad, utjämning och bearbetning samt parkvegetation av främmande ursp- rung. Stommen i uppställningen var ordentligt grundlagda, mjukt kurvade gångar med noggrant avvägda utsiktsterrasser och vylinjeringar i de vik- tigaste riktningarna – det sistnämnda ett specialdrag för sluttande parker. Den endast åtta hektar stora parken på Observatorieberget proppades full med olika slags landskapspunkter. På de lägsta ställena planterade man sådant som växer sig högt, och på de högsta punkterna lägre trädbestånd, som inte skymde utsikten. I den norra backen lämnade man en svagt sluttan- de gräsmatta som inramades av välkomponerade busk- och trädgrupperin- gar. Utsiktsterrasserna uppe på krönet och den södra backen dominerades av olika slags blommande buskar och perenngrupper. Bergytan som schak- 17
Observatoriebacken
To see the actual publication please follow the link above