På den här sidan
Övriga insekter i bild
Kännetecken
Vuxen: cirka 12 mm
Den vuxna silverfisken är en cirka en centimeter lång, vinglös, silverglansig insekt som smalnar av bakåt. Känselsprötena är långa och trådaktiga. I bakändan finns tre långa borst. Larven liknar den vuxna individen, men är mindre.
Förekomst
Silverfisken lever i fuktiga och varma inomhusutrymmen: avlopp, köket, badrummet och källare. Den rör sig på natten och när ljuset slås på gömmer den sig fort.
Silverfisken rör sig mellan olika utrymmen exempelvis längst rörintag, och kan komma in i bostäder via vattenlås. Silverfisken lägger ägg i springor och sprickor.
Silverfisken äter stärkelsehaltiga produkter. Den kan bryta ner cellulosa och gnaga på tapetklister, det lim som används för att binda böcker, mögligt papper och fotografier. Den kan även ge sig på smutsiga textilier, läder och syntetiska material och gnaga hål på dem.
I badrum lever silverfiskar på hår, bortfallna hudceller och smuts. Om det finns mycket silverfiskar kan det vara ett tecken på en fuktskada, eftersom silverfisken också äter mögelsvampens mycel och sporer.
Åtminstone två generationer utvecklas årligen. Silverfiskar kan bli upp till fem år gamla. Silverfisken trivs inte i torra och välventilerade utrymmen.
Skador
Synlig skada uppstår sällan på grund av silverfisken, och de skadar sällan livsmedel. Silverfisken kan i princip sprida sjukdomsalstrare när den rör sig från avlopp till ytor där man behandlar livsmedel.
Förebyggande och bekämpning
Du kan minska mängden silverfiskar genom att hälla kokande hett vatten i avloppen. Vid behov kan du om kvällarna behandla de platser där man använder vatten om dagarna, exempelvis golvbrunnar och avloppsrör, med ett pyretrinhaltigt ämne. Mer långverkande bekämpningsmedel kan placeras längs golvlisterna och i övriga springor, där medlet får verka i flera veckor. Efter att effekten upphört kan du upprepa behandlingen.
Kännetecken
Vuxen: 20–30 mm
Den vuxna murgråsuggan (Oniscus asellus) är ett platt, mörkbrunt och ledat kräftdjur. Larven liknar den vuxna individen, men är mindre. Ledade sköldar som täcker ryggsidan är typiska för gråsuggorna.
Källargråsuggan (Porcellio scaber) åtskiljs från murgråsuggan genom ryggsköldarnas knottror och de tvådelade ändarna på känselsprötena.
Förekomst
Gråsuggorna är de enda kräftdjuren som har anpassat sig till ett liv på torra land. Trots att de lever på land, andas de med gälar och undviker därför torka.
Murgråsuggan trivs på fuktiga och skuggiga platser, exempelvis i murknade stubbar och under tjocka grenar och stenar på marken. Den rör sig ofta på natten när luften är fuktigare. Gråsuggorna äter ruttnande växter och djuravfall.
Gråsuggor påträffas också i växthus och trädgårdar. De kan hamna inomhus, särskilt i källare med mylla, fuktigt hö eller rotsaker.
Skador
Gråsuggor kan ibland ge upphov till skada genom att gnaga på rotsaker.
Förebyggande och bekämpning
Gråsuggor samlas gärna under exempelvis fuktiga säckar och är lätta att städa bort därifrån.
Kännetecken
Vuxen: arbetare 7–12 mm, drottning 15–17 mm, drönare 9–11 mm
Den vuxna myran är mattsvart och mörkt brunröd på mellankroppen. Hanarna och honorna har vingar, arbetarna är vinglösa.
Förekomst
Hästmyran är den största av myrarterna i vårt land och den lever i barrskogar. Hästmyran kan även komma in i byggnader. Boet kan ligga var som helst i träkonstruktionen, exempelvis i väggens stockar eller i golvet, och det kan finnas flera bon i samma byggnad.
Hästmyran äter inte trä, utan insekter, bladlössens honungsdagg och knoppar. Den gnager endast trä för att bygga sitt bo.
De bevingade hanarna och honorna häckar på försommaren, och då kan de även komma in i byggnader.
Skador
Boets storlek begränsas oftast till ett par meter stock, men boets gångnätverk kan vara mycket skadligt om det är beläget i de bärande konstruktionerna.
Förebyggande och bekämpning
Du hittar lättast hästmyrans bo genom att lyssna efter skrapande, följa med häckningen och känna på träytans temperatur, som är högre vid boet.
Du kan förstöra boet genom att sticka hål på det och bespruta eller spraya det. Du kan också använda kokande vatten, utom då boet finns i husets konstruktioner. Byt ut de skadade trädelarna mot nya. Försök lokalisera myrornas gångrutter utanför byggnaden och rikta även bekämpningsåtgärderna mot dessa. Ströpulver mot myror är ett behändigt och effektivt alternativ för gångrutterna.
Kännetecken
Vuxen: 4–5 mm
Sockermyran är svart och cirka en halv centimeter lång.
Förekomst
Sockermyran är den myrart som oftast påträffas inomhus. På våren och hösten kan den uppenbara sig i stora mängder i köket.
Boet finns oftast ute i byggnadens stenfot eller gräsmattan, men det kan också finnas i byggnaden och då förekommer de även om vintern.
Skador
Sockermyran ger inte upphov till stora skador om de inte påträffas i stora mängder inne i bostaden.
Förebyggande och bekämpning
Det finns olika slags bekämpningsmedel mot myror på marknaden. Bona ska förstöras i mån av möjlighet, men det kan vara svårt eftersom de ofta ligger mycket djupt. Om boet finns i husets konstruktioner, behövs det ofta utomstående experthjälp vid bekämpningen.
Kännetecken
Vuxen: 1,5-2 mm
Faraomyran är 2 mm lång och gul. Bakkroppens spets är mörk.
Förekomst
Faraomyran kommer från tropikerna. Den trivs på platser med jämn värme och fukt samt där vatten och näring finns tillgängliga. De är allätare.
Arten förökar sig vid en relativt hög temperatur (+18 C). Den bygger bo i alla möjliga springor. Det kan finnas flera bon i samma byggnad.
Faraomyrorna äter allt möjligt, särskilt näring av animaliskt ursprung, döda insekter och andra döda djur samt exkrementer från råttor och möss.
Skador
Om de kommer in i elektriska anordningar, exempelvis en television, dator eller kaffekokare, kan faraomyrorna ge upphov till kortslutning. Faraomyrorna tycker om värme och söker sig gärna till fjärrvärmekanalerna, och kan på så sätt spridas från ett bostadsbolag till ett annat.
Förebyggande och bekämpning
Det är ofta svårt att bekämpa arten och kräver hjälp av yrkesfolk som är förtrogna med bekämpning av skadejur. Man bör sträva efter att hitta bona, men de ligger ofta utom räckhåll för bekämpningsmedel.
Kännetecken
Vuxen: 2–4 mm
Larv: 3 mm
Bananflugan hör till daggflugorna. Daggflugor är små, röd- eller svartbruna flugor som ofta har röda ögon. Allmänna arter är ättiksflugan och bananflugan. Larven är ljus och maskaktig.
Förekomst
Vuxna bananflugor förekommer inomhus mest på sensommaren och hösten. Daggflugornas larver använder många slags skämd vegetabilisk mat som näring, särskilt skämda frukter. De tycker också om öl eller vin som har blivit kvar i glaset, ketchup, söt sylt, ruttna potatisar, gurka, köksavfall och ättika.
Den stam som förekommer i hemmet kan ha fått sin början med frukter som har hämtats hem från butiken och på vilka det har funnits ägg som knappt kan skönjas med blotta ögat. På sommaren kan vuxna individer flyga in igenom fönstren eller larver kan komma in med något skämda frukter och bär.
Daggflugor förökar sig snabbt, honan kan lägga upp till 400 ägg i livsmedel. Larverna växer på några dagar och förpuppar sig. Generationen från ägg till vuxen utvecklas på cirka 10–14 dygn.
Skador
Daggflugornas larver fördärvar fullständigt de livsmedel de har kontaminerat. Flugorna sprider även jästsvamp och bakterier till livsmedel.
Förebyggande och bekämpning
Se till att frukter inte lämnas kvar i skåp eller på bord. Förvara livsmedel i täta kärl och töm bioavfallskärlet tillräckligt ofta.
Vuxna flugor kan fångas i ett kärl med en skvätt vatten och äppelvinäger samt en droppe diskmedel som tar bort ytspänningen.
Kännetecken
Drottning cirka 25 mm, drönare 20 mm och arbetare 18 mm
Det finns över tio arter av getingar i Finland. Med en viss generalisering kan man säga att de har genomskinliga vingar och tvärränder på bakkroppen samt en giftgadd.
Förekomst
Getingen bygger ofta sitt runda bo under takskägget eller vid taket på vinden. Getingboet är pappersaktigt och oftast grått. Ett fullt utvecklat getingbo kan innehålla tusentals individer. Getingboet är ettårigt. I slutet av sommaren söker sig getingarna även inomhus för att söka efter näring.
Skador
Getingar använder sin giftgadd för att förlama sitt byte och för att försvara sig. Getingens sting kan vara farligt för små barn, getingallergiker eller om stinget är i munnen eller svalget. Sticket orsakar ofta brännande smärta och svullnad. Som förstahjälpen kan man använda kalla omslag, kortisonkräm eller huggormsförpackning. Getingallergiker ska uppsöka vård.
Förebyggande och bekämpning
Du kan förstöra enstaka getingar som har kommit inomhus med bekämpningsaerosoler. Det är bra att förstöra bon som finns på besvärliga platser på kvällen då getingarna har slutat flyga och samlats inne i boet. Skydda dig omsorgsfullt. Du kan skära av boet direkt i en påse och förstöra den. Ett annat alternativ är att spraya boet fullt av bekämpningsaerosol via öppningen nedantill. Ifall alla invånare inte är i boet är det bra att upprepa behandlingen följande kväll.
Kännetecken
Vuxen: 1–2 mm
Stövsländorna är ljusa och späda. Huvudet är relativt stort med känselspröten. Ofta har de arter som lever inomhus inte vingar. Larven liknar den vuxna stövsländan.
Förekomst
De flesta arter är frilevande, bland annat i murknande trä. Styltlusen som hör till stövsländorna bor i bostäder, förråd och på anstalter. Stövsländor kan även förekomma i nybyggen i upp till 2–3 år efter att de färdigställts, ifall konstruktionerna inte har hunnit torka helt och hållet. Stövsländorna försvinner när konstruktionerna torkar.
Stövsländorna äter mögelsvamp och avfall från växter och insekter. De kan också förekomma i spannmålsprodukter. Stövsländorna förökar sig på varma och fuktiga platser. Om det finns mycket stövsländor kan det vara ett tecken på en fuktskada. De klarar sig oftast inte i torra utrymmen där det inte bildas mycket mögel.
Skador
Det är obehagligt att hitta stövsländor i maten. De biter inte människor. Stövsländorna kan vara allergiframkallande och ge upphov till klåda och eksem hos individer som är känsliga för dem.
Förebyggande och bekämpning
Ta bort det som orsakar förekomsten, exempelvis en mjölpåse som kommer från ett fuktigt förråd, eller en vattenläcka som ger upphov till mögel. Du kan också använda bekämpningsaerosoler som innehåller pyretrin, torkning och dammsugning.
Enkelfotingar och dipoder hör till tusenfotingarna. Leddjuren har ofta flera par ben och många liknande segment. Vuxna individer och larver liknar varandra.
Enkelfotingar
(Chilopoda)
Kännetecken
Vuxen: upp till 30 mm
Enkelfotingarna är platta och har ett extremitetpar på varje segment.
Den vanligaste arten nära bostäder är den bruna stenkryparen (Lithobius forficatus) som är upp till 3 cm lång och har 15 extremitetpar och känselspröten som bildas av korta segment. Det första extremitetparet har omvandlats till tjocka, krokliknande gaddar som pekar mot huvudet. I spetsen av dessa finns en nagel med kanal till giftkörteln.
Förekomst
Enkelfotingarna är rovleddjur som tidvis hamnar in i källare och övriga fuktiga utrymmen. De jagar exempelvis gråsuggor.
Djurets hud släpper lätt igenom fukt och enkelfotingarna är känsliga för torka. Arterna är huvudsakligen aktiva på natten eller vid skymning, då luftfuktigheten är hög. Enkelfotingarna trivs i jordmånen, ruttnande växtdelar eller springor i bark.
Enkelfotingarna förväxlas ofta med dipoderna (Diplopoda), som dock är växtätare.
Skador
Enkelfotingarna gör ingen skada och är snarare nyttodjur.
Dipoder
(Diplopoda)
Kännetecken
Vuxen: 5–15 mm
Dipoderna är cylindriska och har en hård yta. De har två extremitetpar på varje segment, och antalet extremiteter kan variera mellan några dussin till över hundra. Det första extremitetparet har förtvinat och blivit krokaktigt. Känselsprötena är korta och bildas av åtta segment.
Förekomst
Dipoderna rör sig relativt långsamt och rullar ihop sig när de blir störda. Dipoderna lever i fuktig jordmån eller förna. De äter i det närmaste ruttnande växtavfall.
Dipoder förekommer i stora skaror exempelvis i komposter. De kan komma in i bostäder med krukväxter eller när man använder kompostjord som blomstermylla. Eftersom de trivs i fukt hålls de oftast i blomkrukan, men kan ibland falla ner på golvet.
Skador
Dipoder ger inte upphov till skada och individer som har kommit bort kan återbördas till blomkrukan eller släppas ut på gården.
Kännetecken
Vuxen: 10–20 mm
Den vanliga tvestjärten är glasigt mörkbrun till färgen. Benen och vingarna är gulaktiga. Den tång som finns på bakkroppen är tjockare och lite krökt hos hanarna.
Honornas tång är rakare och mer anspråkslös. Trots att den sällan flyger har tvestjärten fungerande vingar. Larven liknar den vuxna individen, men är mindre.
Förekomst
Den vanliga tvestjärten är en allätande insekt. Den rör sig vanligtvis på natten och påträffas bland annat i komposter och lövförna. Arten trivs på skuggiga, svala och fuktiga platser. Tvestjärtar påträffas därför ofta under föremål och lister. Den vanliga tvestjärten äter insekter och deras ägg samt växtdelar.
Skador
Som allätare är tvestjärten nyttig för människan, eftersom den fångar växtskadegörare, men ibland kan den också gnaga exempelvis på prydnadsväxternas knoppar. Den vanliga tvestjärten äter bland annat bladgrönsaker, kål, rotsaker, gurka, frukter och av prydnadsväxterna särskilt dahlior, nejlikor, zinnior, och rosor.
Tvestjärten hamnar ofta inomhus särskilt på hösten då den söker efter skydd.
Förebyggande och bekämpning
Tvestjärtar som försöker ta sig inomhus kan bekämpas genom att lägga ett ämne som torkar insekter – stenmjöl, släckt kalk, kiselgur – på lämpliga platser i badrummet, på karmar och trösklar.