Nästa år fyller Helsingfors stadsfullmäktige 150 år. Fullmäktige sammanträdde för första gången 1875. År 1919 inledde den första fullmäktigeförsamlingen som hade valts med allmän och lika rösträtt sin verksamhet.
När Helsingfors stadsfullmäktige sammanträdde för första gången den 12 januari 1875 gick det kaotiskt till. De nyvalda ledamöterna samlades i det rum som numera är känt som Bockska husets Empiresal men då var magistratens sessionssal i rådhuset. Oklarhet rådde exempelvis om hur ordföranden skulle väljas. Ett nytt beslutsorgan skulle sammanträda för första gången. Sammanträdet blev tre timmar långt.
Först utsågs Fredrik Pipping till ordförande för stadsfullmäktige, men han hänvisade till sjukdom och ville inte ta emot uppdraget. I en ny omröstning valdes Leo Mechelin till ordförande, men inte heller han önskade att leda fullmäktige.
– Mechelin sade att han inte kunde sköta uppdraget eftersom han inte visste hur han skulle bära sig åt som ordförande för den nya fullmäktigeförsamlingen, berättar historiker Tero Halonen, som har forskat i Mechelins verksamhet som stadsfullmäktiges ordförande i ett forskningsprojekt i Statsrådets kanslis regi.
Slutligen tog Mechelin emot uppdraget.
– Valet av Mechelin påverkades också av att han var professor i förvaltningsrätt och visste hur förvaltningen fungerande. Hans kunskap behövdes i den nya förvaltningen, berättar Halonen.
Fullmäktige blev stadens högsta beslutsorgan 1875, men det nya förvaltningssättet behövde samordnas med det gamla. Enligt Halonen behövdes en juridisk expert som Mechelin särskilt för att bringa klarhet i arbetsfördelningen mellan stadsfullmäktige och magistraten.
På den tiden var stadsfullmäktiges ordförande i praktiken även stadsdirektör. Senare blev Mechelin en av storfurstendömet Finlands största statsmän och politiska ledare. Han var ordförande för stadsfullmäktige i två omgångar, först på 1870-talet och sedan på 1890-talet.
För Mechelin var stadsfullmäktige viktigt redan på den grunden att en finländsk fullmäktigeförsamling utgjorde en motkraft till förryskningspolitiken.
– Det var viktigt för honom att rättsstaten stärktes, berättar Halonen.
När stadsfullmäktige inledde sin verksamhet hade Helsingfors kring 23 000 invånare. Staden utvecklades snabbt och var storfurstendömets huvudstad och ett vetenskaps- och kulturcentrum.
Stadsfullmäktige inrättades på grund av en förordning från 1873. I förordningen avskaffades burskapsinnehavarnas och näringsidkarnas privilegierade ställning i stadsförvaltningen.
Förordningen gav dessutom städerna nya uppgifter, som skolväsen, sjukvård och fattigvård, som dittills hade skötts av kyrkan. Även beskattningen ändrades och en enhetlig kommunalbeskattning infördes. Tidigare hade det skilda skatter uppburits för kommunens olika uppgifter och verksamheter.
Reformen innebar att bland annat senatens tjänstemän, universitetets professorer, officerare och fabrikschefer för första gången fick delta i beslutsfattandet.
– De finska städerna hade utvecklats så att det inte längre gick att leda dem utifrån borgerskapets ståndsprivilegier som man tidigare hade gjort. Städerna hade nämligen allt fler invånare som inte hörde till borgarståndet, exempelvis tjänstemän, berättar Halonen.
Den första fullmäktigeförsamlingen valdes på ett sätt som liknar beslutsfattandet i dagens aktiebolag: de som ägde mest hade mest att säga till om.
De rika gynnades i kommunalvalet, eftersom tanken att endast de som betalade kommunalskatt fick vara med och bestämma hur skattepengarna skulle användas utgjorde grunden för systemet. Ju mer skatt man betalade desto fler röster hade man. Det största antal röster en enskild person kunde ha var 25.
De som hade de minsta inkomsterna saknade rösträtt och var inte valbara, vilket betyder att exempelvis arbetarna inte hade några företrädare i fullmäktigeförsamlingen. Även ett fåtal kvinnor, nämligen de som var ogifta eller änkor och betalade kommunalskatt, hade rösträtt. De kunde inte bli invalda i fullmäktige men kunde vara ledamöter i nämnder och kommittéer.
– Den första fullmäktigeförsamlingen valdes på ett sätt som liknar beslutsfattandet i dagens aktiebolag: de som ägde mest hade mest att säga till om, konstaterar Halonen.
Han berättar att 1873 års kommunalförordning trots det innebar en förändring som stärkte demokratin och medborgarsamhället jämfört med det tidigare systemet.
År 1919 ägde en enorm omvälvning av Helsingfors kommunalförvaltning rum. Då tillträdde en fullmäktigeförsamling som hade röstats fram med allmän och lika rösträtt. I det tidigare systemet hade det praktiskt taget inte funnits plats för arbetarklassen, de fattiga eller kvinnorna.
– Man kan säga att det är ett verkligt under att en sådan enorm demokratisk reform ägde rum ett halvt år efter att inbördeskriget tagit slut och gjorde det möjligt även för den förlorande sidan att delta i beslutsfattandet, berättar historiker Kati Katajisto.
Hon påpekar att beslutet att införa allmän och lika rösträtt även påverkades av press från utlandet. Det borgerliga partiets högerkant motsatte sig införandet. Eftersom det vita Finland hade tytt sig till tysk hjälp 1918 och Tyskland förlorade första världskriget krävde de segrande västmakterna att Finland skulle följa demokratiska principer som ett villkor för att de skulle erkänna landets självständighet. Finland ville bevisa sin villighet att följa den västerländska demokratins väg.
I början av 1900-talet hade en rösträttsreform misslyckats eftersom den ryske kejsaren hade motsatt sig den. Katajisto spekulerar att inbördeskriget kanske inte skulle ha utkämpats om reformen hade gjorts tidigare.
– En demokratisk reform av den kommunala rösträtten var ett av arbetarbefolkningens centrala krav som radikaliserade folket. På den tiden fanns ingen välfärdsstat, så alla beslut i centrala frågor om nödhjälpsarbeten och livsmedelsutdelning fattades kommunalt och det borgerliga partiet kunde ensamt fatta besluten. Det stärkte misstron åren 1917 och 1918, berättar Katajisto.
Man ville skapa en modern och framåtblickande stad som skulle tåla att jämföras med Europas övriga huvudstäder.
I Helsingfors vann SDP valet i slutet av 1918. SDP vann valet. Däremot hade det borgerliga partiet majoritet, eftersom SFP var det näst största partiet och Samlingspartiet tredje störst. Gestalter som kan lyftas fram i den första fullmäktigeförsamlingen är SFP:s Alexander Frey, som valdes till ordförande, SDP:s Väinö Tanner och Samlingspartiets K.A. Paloheimo. SDP-ledamoten Miina Sillanpää var en av de första kvinnliga fullmäktigeledamöterna och senare även Finlands första kvinnliga minister.
År 1918 hade stadens invånarantal ökat till cirka 155 000 från kring 25 000 år 1875. Trots de färska gruvliga erfarenheterna stod man på tröskeln till något nytt och stämningen var entusiastisk. Helsingfors var ju huvudstad i ett land som nyss blivit självständigt.
– Det höjde självförtroendet. Man ville skapa en modern och framåtblickande stad som skulle tåla att jämföras med Europas övriga huvudstäder, berättar Katajisto.
Trots att stadsfullmäktige under sin 150-åriga historia har fattat stora beslut om exempelvis metron och den stora områdessammanslagningen vill Katajisto framhäva de så kallade små beslutens och det flitiga vardagsarbetets betydelse.
– Jag vill lyfta fram värdet i att ledamöterna i fullmäktige orkar arbeta systematiskt för sin stads bästa beslut för beslut. Det är långsamt, arbetsdrygt, svårt och byråkratiskt, men om det inte gjordes vore staden illa ute. Den här vardagliga strävsamheten lyfter jag på hatten för, konstaterar Katajisto.
Information om huvudbilden: fotograf är Olof Sundström, Helsingfors stadsmuseum. Bilden är tagen 1929.
Utöver intervjuobjekten har professor Laura Kolbe bidragit med information till artikeln. Som källor användes bland annat broschyren för Helsingfors stadshuskvarter Lejonet (pdf, 1,5 MB) och webbplatsen Helsingforsregionens öppna statistikdatabaser (länken leder bort från denna webbplats)(Länk leder till extern tjänst).
