På grund av social- och hälsovårdsreformen överförs kostnader på cirka 20,63 miljarder euro från kommuner till välfärdsområden. Kostnaderna finansieras med de skatteintäkter som överförs från kommunerna till staten och med ändringar till statsandelssystemet. Från Helsingfors överförs cirka 2,09 miljarder skatteintäkter och 100 miljoner statsandelar enligt finansministeriets senaste bedömning. Helsingfors får från staten motsvarande kalkylerad finansiering vars underskott i jämförelse med de kostnader som överförs är cirka 217 miljoner euro 2023. Experterna vid Helsingfors stad har bedömt finansieringsmodellen för reformen och dess påverkan på staden i en bedömningsrapport som publicerats i dag den 14 mars 2022.
Den kalkylerade finansieringen för välfärdsområdena som grundas i och med social- och hälsovårdsreformen fastställs av finansministeriets finansieringsmodell. Det största finansieringskriteriet för välfärdsområdena är den behovskoefficient för social- och hälsovården som baserar sig på Institutet för hälsa och välfärds (THL) undersökning som bygger på information om befolkning och prevalens.
Enligt Helsingfors stads bedömningsrapport är THL:s undersökning som utgör grunden för finansieringsmodellen bristfällig och dess tillförlitlighet är delvis svårt att bedöma. Undersökningen skulle kräva vidareutveckling. Direkt användning av en ny undersökning, som fortfarande utvecklas, för indelning av finansieringen på drygt 20 miljarder euro väcker oro.
Den finansiering som Helsingfors får är lägre än det verkliga finansieringsbehovet
Slutsatsen för bedömningen av experterna vid Helsingfors stad är att direkt användning av den behovskoefficient för social och hälsovården, som anges i THL:s undersökning för indelningen av finansiering, innehåller problem. På basis av undersökningsrapporten är det omöljigt att bedöma hurdan omväxling och osäkerhet koefficienten innehåller. I undersökningen har man inte till exempel rapporterat hypoteser eller känslighetsanalyser eller bedömt metodens eventuella förvrängningar.
I THL:s undersökning bedömer man välfärdsområdenas servicebehov med hjälp av kostnader. De kalkylerade kostnader som använts i undersökningen grundar sig på genomsnittliga nationella enhetskostnader och utgör den viktigaste delen av bedömningen. De kalkylerade kostnaderna motsvarar dock inte de verkliga kostnaderna inom social-och hälsovården. Val och skapande av kostnadsfaktorer har inte heller rapporterats på ett heltäckande sätt utan snarare på ett bristfälligt sätt. Modellen saknar viktiga faktorer som skulle förklara kostnaderna.
Dessutom är det oklart i vilken utsträckning THL:s behovskoefficient motsvarar det regionala och verkliga servicebehovet som grundar sig på befolkningens egenskaper, samt kan proportionera behoven mellan områden på ett vettigt sätt med tanke på hur finansieringen bestäms. Mellan välfärdsområdena kan det finnas stora skillnader utöver prevalens i hyror, löner, registreringar i datasystemen, kostnader för infrastrukturen, upphandlingar och köpta tjänster. Enligt stadens analysrapport kan behovskoefficienten som sådan leda till att den finansiering som tjänsterna inom Helsingfors social- och hälsovård samt räddningsväsende får är lägre än regionens faktiska finansieringsbehov.
Finansieringsmodellen för social- och hälsovård uppmuntrar inte mycket till produktivitet eller vårdkvalitet
Enligt Helsingfors stads bedömningsrapport är det oklart hur finansieringsmodellen påverkar social- och hälsovårdssektorns kostnader, som redan stiger, och välfärdsområdenas beslutsfattares incitament för att förbättra tjänsteutbudets kvalitet samt höja social-och hälsovårdssektorns produktivitet. Välfärdsområdet får statsfinansiering med allmän täckning den andel som fastställs i finansieringsmodellen. I sista hand ligger behovet för eventuell tilläggsfinansiering för bastjänster inom social- och hälsovården och räddningsväsendet dock hos statens ansvar, vilket innebär att staten till slut kan tvingas finansiera tilläggskostnaderna. Detta skulle också innebära en växande börda för hushållen i Helsingfors för finansiering av hela landets social- och hälsovårdstjänster.
Finansieringsmodellen saknar också direkta och betydande mekanismer som uppmuntrar till produktivitet eller vårdkvalitet. Å andra sidan innehåller modellen incitament som eventuellt kan leda till ökning av kostnader. Om behovet för tilläggsfinansiering inte syns som ökad skattebörda för välfärdsområdet och dess kommuner, strävar områdets beslutsfattare inte nödvändigtvis efter att dämpa kostnadsutvecklingen. Om områdenas ökade antal vårdprestationer syns som större behovskoefficienter under de kommande åren, strävar man inte heller nödvändigtvis efter produktivitet med tanke på kostnaderna.
Det växande finansieringsbehovet inom social- och hälsovårdssektorn under 2020-talet innebär med stor sannolikhet ökning av de offentliga utgifterna under de kommande åren, bedömer rapporten. Dessutom ska man beakta att bland annat ändring av vårdgarantin och harmonisering av personalens arbetsvillkor, som genomförs på samma gång, ökar pressen att höja kostnaderna för social- och hälsovården. Integreringen av olika kommuners och samkommuners funktioner inom social- och hälsovården kan i början också medföra nackdelar i stället för fördelar. I stället för produktivitetsfördelar är det alltså möjligt att det i synnerhet i början av reformen medförs produktivitetsnackdelar.
Nya förslag för förbättring av finansieringsmodellens tillförlitlighet
Helsingfors stads rapport innehåller utvecklingsförslag med hjälp av vilka behovskoefficientens tillförlitlighet skulle kunna förbättras. Ytterligare undersökning skulle kunna behövas för finansieringsmodellen till exempel av hur de kalkylerade kostnaderna skulle bättra motsvara de faktiska kostnaderna. Tillförlitligheten skulle också ökas av känslighetsanalyser, såsom alternativa modeller, och transparent granskning av deras resultat och rapporteing av den.
Dessutom är det väsentligt ur perspektivet för undersökningens och hela finansieringsmodellens effektivitet och tillförlitlighet att valet och skapandet av den nuvarande modellens kostnadsfaktorer begrundas noggrannare och på ett transparent sätt. Därigenom skulle man kunna skapa förutsättningar för alltmer fungerande finansieringsmodell och rättvisare allokering av finansiering, samt minska den aktuella oron för att den nuvarande modellen inte tillräckligt tar regionala skillnader och servicebehov i beaktande.
Mer information:
Helsingfors stads experters rapport ”Från landskap till välfärdsområden – En bedömning av finansieringsmodellen för och standardiseringen av servicebehovet inom social- och hälsovårdsreformen publiceras i stadens publikationsserie ”Tutkimuskatsauksia 2022:2”.
Rapporten (på finska)
Sammanfattningen (på finska)