– Helsingfors är i hög grad en stad för barn och unga, och deras antal i staden ökar, vilket är ovanligt i finländskt perspektiv. Modellen Barnvänlig kommun passar bra för oss.
Så säger Mikko Vatka, som är ungdomsdirektör inom staden, om Unicefs modell Barnvänlig kommun. Staden har deltagit i förverkligandet av modellens mål sedan februari.
Vatka påpekar att modellen ger bra praktiska verktyg för att vidareutveckla barnens rättigheter.
– Förverkligandet av programmet bidrar till att göra Helsingfors till en stad där man beaktar barnens och ungdomarnas perspektiv.
Alla stadens sektorer är med och arbetar för programmet. Generalplanechefen Pasi Rajala berättar att staden måste utvecklas med hänsyn till olika befolkningsgruppers behov.
– Barnen och ungdomarna är en särskild befolkningsgrupp, och den barnvänliga modellen hjälper oss att lyfta fram deras perspektiv, säger Rajala.
Unicefs modell hjälper kommunerna att se till att barnens rättigheter förverkligas så väl som möjligt i varje barns vardag. Den underlättar bedömningen av hur verksamhet och beslut påverkar barnens och de ungas liv. Modellens mål är att få till stånd permanenta strukturella förändringar i kommunerna.
Pirjo Mattila, som är en av samordnarna för modellen, påminner om att barn inte själva kan besluta om eller ansvara för frågor som gäller dem. Redan på grund av detta bör man särskilt uppmärksamma dessa frågor.
Vatka hoppas att förståelsen för barnens rättigheter ska öka i hela stadens organisation. Man har inte tidigare utvärderat systematiskt hur beslut påverkar barn.
– Modellen kräver att städerna förbinder sig till detta i stor utsträckning. Det kan inte bara vara en liten grupp som ska beakta barnen och ungdomarna i beslut och verksamhet, säger Vatka.
Städernas beslut berör barn och ungdomar på ett väldigt konkret sätt: Anställer staden skolgångsbiträden? Finns det tillräckligt med skolhälsovårdare och -kuratorer?
– Förverkligande av barnvänlighet kan i praktiken innebära en omfördelning av resurser. Det behövs inte nödvändigtvis mer pengar, men kanske gör man mindre av någonting annat, funderar Vatka.
Inte projekt utan system
Frågor som rör barn och unga är alltid aktuella, men coronatiden har synliggjort en stor utmaning. Enligt uppgift har illamåendet bland barn och unga under 18 år ökat under den senaste tiden.
Mattila påpekar att var och en kan reflektera över hur de fyra allmänna principerna för barnens rättigheter har förverkligats under coronatiden.
Den första principen gäller jämlikhet, den andra att barnet ska prioriteras, den tredje rätten till liv och utveckling och den fjärde delaktighet.
Hon påpekar att staden nu har en bra koordineringsgrupp som kan lyfta fram frågor som rör barn och unga på ett mer synligt sätt. I gruppen ingår representanter för såväl staden som bland annat ungdomsrådet och stadsfullmäktige.
– I Unicefs modell ingår tanken om att städerna inte ensamma kan säkerställa förverkligandet av barnens rättigheter utan att alla måste vara med: var och en kan bidra till att barnens rättigheter förverkligas, säger Mattila.
Just nu kartlägger staden nuläget i fråga om barnvänlighet i enlighet med Unicefs anvisningar. I kartläggningen använder man bland annat uppgifter från skolhälsovården och information som samlas in direkt från barnen.
– Modellen är systematisk. Efter kartläggningen av nuläget kommer vi genom diskussioner med Unicef att välja ut de utvecklingsområden i Helsingfors som ger störst effekt. Förverkligandet av dem kommer att följas upp, berättar Mattila.
För dagens och morgondagens barn
Trion påpekar att mycket gott redan har gjorts i Helsingfors, och att man även hittills har beaktat barnen.
Men å andra sidan kan barnen och ungdomarna ha mycket att säga om exempelvis vad som borde finnas på daghemsgårdarna eller vilka böcker det borde finnas fler av på biblioteken. Eller hurdana hobbymöjligheter det behövs mer av.
Skolornas matråd är ett bra exempel på hörande av barn och ungdomar. Även ungdomstjänsterna har mycket verksamhet där man lyssnar på de unga.
– Det är ändå bra att vi får analysera förverkligandet av barnens rättigheter i hela stadsorganisationen och med en gemensam utvärderingsmodell, som används i olika kommuner, säger Mattila.
Inom de olika sektorerna finns också mycket färdig information om barn och ungdomar, men man måste sammanställa den och analysera barnens situation även som helhet.
Rajala påpekar att man i beslutsfattandet också måste beakta tidsperspektivet: vi planerar, utvecklar och bygger staden för både dagens och morgondagens barn och unga.
– Vi måste med andra ord kunna se framåt och fundera på hur vi kan förutse framtida behov.
– I beslutsfattandet och beredningen av beslut är det viktigt att vara medveten om långsiktiga effekter och vid behov kunna mildra eventuella skadliga effekter. Vi bygger de nuvarande barnens framtid. Det är något som måste göras ansvarsfullt, påpekar Rajala.
Elevkårerna får göra sig hörda
Även ungdomsrådet i Helsingfors arbetar för den barnvänliga modellen. Enligt ordförande Katja Legeza gör Helsingfors redan ett ganska bra jobb, men hörandet av barn och unga behöver öka.
– Här i Helsingfors är vi bara i början av förverkligandet av Unicefs modell, och dess effekter kommer att bli synliga först efter en tid.
Legeza har redan en konkret idé om hur man kan ta reda på vad de unga tycker.
– Beslutsfattarna skulle kunna lyssna på elevkårerna och elevkårsstyrelserna. De finns redan, och respons från dem kunde användas exempelvis när man fattar beslut inom stadsmiljösektorn samt sektorn för fostran och utbildning.
Legeza har positiva erfarenheter av hur det har sett ut hittills. Beslutsfattarna och tjänstemännen har lyssnat på de unga och satt värde på deras respons.
De kommuner som börjat arbeta med modellen Barnvänlig kommun i år kan få ett erkännande av Unicef tidigast efter drygt två års utvecklingsarbete.
– Jag tror nog att Helsingfors får det, funderar Legeza.
Aktivare deltagande
Rajala anser att en uppgift för staden i fråga om förverkligandet av barnvänlighet är att hjälpa till att lyfta fram olika frågor: barn och unga kan inte nödvändigtvis själva se vad som behöver förändras.
– Men å andra sidan måste vi också, med tanke på de begränsade resurserna, identifiera vilka åtgärder som ger de största effekterna.
Han berättar att han under flera decennier har funderat på hur man kan skapa mer och bättre kommunikation inom stadsplaneringen. Traditionella möten för allmänheten intresserar inte alla.
– Man borde kunna nå de unga bättre till exempel genom sociala medier och appar. Vi har ännu mycket att göra för att vår ganska officiella informationsförmedling ska bli lockande för dem så att de får motivation och möjlighet att berätta om sina åsikter.
Även Vatka funderar på samma frågor. Man har visserligen beaktat barns och ungas delaktighet redan tidigare. Till exempel modellen för deltagande planering för unga, det vill säga KrutBudgeten, är ett bra exempel på detta.
– Trots det fina arbetet behövs fortfarande stora insatser av oss för hörandet av barn och unga, säger Vatka.
Text: Kirsi Riipinen
Bild: Konsta Linkola
