Helsingfors vaknade redan tidigt till insikt om risken för skadlig segregation i bostadsområden och i över 50 år har staden framgångsrikt verkställt en blandande bostadspolitik. Mångfald, interaktion och välplanerade strukturer är grunden i ett tryggt Helsingfors.
Vid övergången mellan 1950- och 1960-talet färdigställdes ett omfattande bostadsområde vid Igelkottsvägen i Helsingfors dit det flyttade många människor i väldigt likadana livssituationer. Visionslösheten och segregationen tog sig uttryck i gängbråk och staden vaknade till insikt om problemen med ensidiga bostadstyper. Efter detta har Helsingfors målmedvetet bedrivit en politik om blandade bostadsområden.
– Den här modellen har fått mycket beröm och räddat oss från mycket. Medan det i de flesta länderna finns vissa förslummade områden, är även de svagaste bostadsområdena hos oss mångsidiga. Hos oss har inte ens coronaviruset koncentrerats så skarpt som i andra länder, berättar Helsingfors stads chef för bostadsprogrammet Mari Randell.
Helsingfors stads chef för bostadsprogrammet Mari Randell
Enligt Randell bör man tala om trygghet på många nivåer, eftersom det är fråga om upplevelse. När människor är i sitt eget revir, kan de läsa av situationer och områden, men när de tar sig till ett främmande område är känselspröten inte längre så exakta.
– Ett bra exempel tycker jag är Kvarnbäcken, som ansågs vara en ökänd och otrygg plats enligt dem som inte bodde där. Faktum är att det tidigare inte riktigt fanns något ställe i Kvarnbäcken som skulle ha lockat människor från andra stadsdelar att besöka området. Nu när Sportkvarnen lockar till sig motionärer och utbildningsplatserna ökar folkströmmen, har uppfattningen om området förändrats. Bilden av det bygger inte längre på gamla tidningsartiklar, utan nu besöker man faktiskt området och känner till det, förklarar Randell.
Även inom polisen har man observerat medias påverkan på människors föreställningar om hur trygga bostadsområden är.
– Man kanske endast berättar negativa nyheter om områdena, trots att problemen är relativt små. Polisen har kunnat arbeta med någonting som ansetts litet redan ett tag när media plötsligt tar upp ämnet. Då hinner polisen nödvändigtvis inte informera om fakta eller sätta in frågor angående invånarnas säkerhet i rätt proportioner innan det har skapats stora rubriker om händelsen och starka föreställningar har etsats fast i människors sinne. Det är förargligt och har långtgående följder, berättar kommissarie Katja Nissinen vid Helsingfors polis förebyggande funktioner.
Infartsvägar fastställer trygghetskänslan
Arbete för trygghet i bostadsområden utförs i många steg, allt från planering till lösande av nya problem.
Ur stadsplaneringens perspektiv fastställs trygghetskänslan i det egna bostadsområdet i stor utsträckning via infartsvägarna.
– Om man får en otrygg känsla när man stiger av metron på stationen, stämplar det hela området. Samma situation gäller för olika slags torg, öppna platser och parker. Därför ska man koncentrera sig på dem, konstaterar Mari Randell.
Polisen utför också tätt regionalt arbete i anslutning till stationer och exempelvis köpcenter.
– Vi har en viktig roll i det förebyggande arbetet i bostadsområdena. När invånarna vet att de kan ringa eller skicka e-post direkt till oss, hinner många från början små problem inte växa sig för stora. Informationen sprids från mun till mun och väldigt sällan blir det så att ett problem kopplat till säkerhet skulle komma som en överraskning för polisen. Ofta kan problemen begränsas just till vissa platser eller områden och vi reder ut dem tillsammans med nätverken. Vi vet vilka som kan lösa situationerna, vi samlar ihop rätt människor som mål att diskutera lösningsalternativ och komma överens om åtgärder för att lösa frågan, berättar Katja Nissinen om polisens regionala arbetsformer.
– Ett bra exempel skulle kunna vara en tidigare situation i Lillhoplax där det förekom problembeteende bland ungdomarna. Polisen sökte efter en lösning för situationen, vi fick med föräldrarna, vi diskuterade med ungdomarna och kom fram till vettiga sysselsättningar för dem. Situationen löstes innan något allvarligare hann hända, förklarar Nissinen nöjt.
– I vissa områden kan dagcenterverksamhet riktad till missbrukare orsaka sådana oroligheter som får människor att bli rädda. Rädslan skapar i sin tur motsättningar och här har polisen en tydlig uppgift att främja försonlighet och funktionalitet samt försöka minska dessa motsatsförhållanden. Vi vid polisen kan inte ta någons sida, utan vi måste främja en trygghetskänsla som gör att det känns bra för alla att röra sig i sitt eget bostadsområde, säger kommissarie Nissinen.
Kommissarie Katja Nissinen arbetar inom Helsingforspolisens förebyggande verksamhet även med säkerheten i bostadsområden.
Bostadsområdenas strukturer öppnar upp visioner
När man bygger nya bostadsområden i Helsingfors, utvärderar chefen för bostadsprogrammet Mari Randells enhet vilka slags förvaltnings- och finansieringsformer för boende som bör genomföras i området.
– Om man till exempel ska bygga 5 000 nya bostäder, så räknar vi ut hur många hyresbostäder, ägarbostäder och bostadsrättsbostäder som ska byggas. Man överlåter exempelvis aldrig ett helt kvarter för bara ägarbostäder. Vid kompletterande byggen strävar man i sin tur att göra områdets befintliga struktur mångsidigare. Bostadsområdena blir inte ensidigare på grund av låginkomsttagare eller invandrare, utan på grund av medelklassmänniskor som flyttar bort genast när det första barnet föds. Därför vill man erbjuda olika slags modeller av boende i samma område för att människorna ska trivas även långt efter att deras livssituationer har förändrats.
Boendets mångfald i bostadsområden påverkar även framtiden enligt Randell.
– Otrygghet och ojämlikhet går hand i hand. Om känslan av ojämlikhet är stark och människan upplever att hen själv inte kan påverka sitt liv, blir hen mer mottaglig för likgiltighet. Där sås ett frö för samhälleliga överträdelser. När det exempelvis i samma kvarter bor människor i olika former av boende, ser barnen också mer möjligheter för sin framtid.
Stadsplaneringen formas av saker som är självklara för finländare
Det finns ganska lite bostadslöshet i Helsingfors jämfört med många andra europeiska huvudstäder. Nuförtiden beror bostadslöshet sällan längre på bostadsbrist, utan då ligger det andra problem i bakgrunden. Visst finns det de som tillbringar sina nätter på gatan samt papperslösa, men det var flera år sedan som studerande behövde sova på madrass hos andra på hösten. Bostadssituationen har förbättrats i staden och det ökar automatiskt trygghetskänslan.
Varför har man just sådan bostadspolitik i Helsingfors? Enligt Mari Randell kommer finländarnas starka tro på att ursprung inte får definiera framtiden från landets historia.
– Hos oss har samhället inte formats till ett sådant där föräldrarna väljer skolor för sina barn och familjens bostadsort efter sina tillgångar. Utlänningar undrar ofta över vad vi menar med att barnet går i närskolan. För oss är det en självklarhet, här finns gemensamt ansvar. Hos oss är ägarboende relativt omfattande och det genomförs inte med ärvda pengar, utan man kan även uppnå det genom eget arbete. I oss finländare bor också ett visst ingenjörsmässigt tankesätt: vi är till exempel inte beredda att avstå från barnens rätt att självständigt promenera till skolan, utan vi löser hellre problemen i trafiken för att försäkra en trygg skolväg för barnen.
Iframe not supported
Texten är en del av Nordic Safe Cities-organisationens Safe City Tour-vecka. Nordic Safe Cities(Länk leder till extern tjänst) (NSC) är ett ideellt nätverk som grundades av Nordiska ministerrådet år 2016 och som koncentrerar sig på att främja trygghet i Norden. NSC:s verksamhet strävar efter att positivt påverka tryggheten i städerna och motverka motsatsförhållanden samt våldsam extremism. Helsingfors har deltagit i nätverkets verksamhet från dess början.
Text: Vilja Roihu/Stooritaivas Oy
Bilder: Aki Rahikka/Stooritaivas Oy