Terja och Siiri har blivit bekanta via Helsingfors stödpersonsverksamhet. Även om den formella stödrelationen någon gång kommer att upphöra, fortsätter vänskapen mellan Terja och Siiri.
För sex år sen funderade Siiri; vad om det inte klickar mellan henne och den stödperson som Helsingfors stad valt ut. Detta visade sig vara onödigt. Terja var nämligen en vuxen som delar intressen med Siiri och som det är lätt att tala med om allt.
Under årens lopp har Siiri och Terja träffats ca en gång per månad i samband med trevliga fritidsaktiviteter. När duon vill göra något kul tillsammans brukar de rikta stegen mot museum, bio, mässor eller åka på en dagskryssning.
Terja har blivit en person i min vardag som jag öppet kan berätta allt för.
Men de flesta möten följer samma mönster; Siiri och Terja äter tillsammans och pratar om vardagen och livet. Båda tycker att det viktigaste är att vara tillsammans och att mötas.
–Terja har blivit en person i min vardag som jag öppet kan berätta allt för. Terja är en närvarande lyssnare, berättar Siiri.
Terja och Siiri anser att ett stödförhållande blir precis sådant som dess båda parter är. Man kan planera de gemensamma aktiviteterna utifrån gemensamma intressen.
–Det här är ju liksom trevliga träffar, säger Terja.
Terja fick först höra om stödpersonsverksamheten genom sitt arbete. Hon funderade länge på att bli stödperson, men så uppstod läge att gå med.
–Jag visste hur mycket ett stödförhållande kan påverka ett barns eller en ung persons liv. Det kändes som att jag har något att ge till barn eller ungdomar.
Det här är ju liksom trevliga träffar.
Det har varit givande för Terja att se Siiri växa upp. Hon anser sig ha kunnat stödja Siiri i relationsfrågor och med att uppnå målen för studier och arbetsliv. Förtroendet mellan de två har gradvis byggts upp.
–Detta är ett ömsesidigt förhållande där man måste våga ge av sig själv, så att man kan få något, säger Terja.
I Helsingfors söker man olika vuxna som stödpersoner, och man försöker hitta en lämplig stödperson för varje barn. Det viktigaste är att en frivillig stödperson är genuint intresserad av barnen eller ungdomarna, som vill ge av sin tid och kan engagera sig i mer än ett år.
–Vi söker pålitliga och trygga vuxna som har ett balanserat liv och som är intresserade av barnens eller ungdomarnas värld och vill finnas till för dem, berättar Mari Mehtonen, socialhandledare vid stödpersonsverksamheten.
Man försöker hitta en lämplig stödperson för varje barn.
Stödpersonerna följer ofta med barnet under flera år och får se barnet växa upp och utvecklas. Den som stöds får en vuxen utanför familjen att dela sitt liv med.
Stödrelationen varar så länge barnet eller den unga personen önskar. Mehtonen har sett hur stödförhållandena ofta blir en bestående vänskap.
–Många håller kontakt även efter att den formella stödrelationen har avslutats.
Du ansöker om att bli stödperson i en intervju, där du får mer information om verksamheten. Intervjun förpliktar dig inte till någonting. Intervjun kan ordnas antingen på kontoret i Hagnäs eller på distans.
–Det lönar sig att modigt gå på en intervju, eftersom beslutet fattas först efter intervjun. Det är bara att mejla oss och berätta att man är intresserad av verksamheten och vill komma på intervju, säger Mari Mehtonen.
Vi söker pålitliga och trygga vuxna som är intresserade av barnens eller ungdomarnas värld och vill finnas till för dem.
De som väljs som stödperson hänvisas till en kurs där man får omfattande inskolning. Kursen ordnas enligt hybridmodellen, man träffas live i grupp samt på distans. Vi ordnar kurser tre till fyra gånger om året.
– Vi erbjuder professionellt stöd under hela stödperioden och ingen lämnas ensam med sina frågor, säger Mehtonen.
Inom verksamheten talar man om matchning. Det innebär att man försöker hitta e stödperson och en mottagare som passar varandra så bra som möjligt.
– Jag måste säga att proffsen har lyckats mycket bra med det, konstaterar Terja.
Siiri är jätteglad att hon vågade gå med i stödpersonsverksamheten trots tvivlen. Hon vill uppmuntra alla barn och unga att ta tag i denna möjlighet.
– Man har inget att förlora. I bästa fall kan stödförhållandet utvecklas till en fin och givande människorelation, säger Siiri.
Terja vågar modigt vara sig själv. Jag känner att jag har fått självkänsla.
I något skede upphör varje stödrelation. Detta gäller även för Terja och Siiri, när det är dags att avsluta den officiella stödrelationen.
– Tur att det inte påverkar våra möten, säger Terja.
– Inget kan hindra oss från att träffas, fortsätter Siiri.
Vill du bli stödperson? Kontakta tukihenkilotoiminta(a)hel.fi och boka en intervjutid.
Text: Jenna Honkanen
